Det gnager i magen, tårkanalerna fylls och en varm känsla sprider sig ända ut i fingertopparna
Vilken lång rubrik.
Om sju långa, korta, innehållsrika, långsamma, och framförallt kärleksfyllda (förhoppningsvis) månader åker jag till Spanien. Ett år. I ett helt långt år. Ett år är längre än sju månader.
Det känns rätt i magen, samtidigt som det känns fel. Men det är väl en mänsklig instinkt, saker som inte känns 100 procent trygga tvivlar man inför. Det gäller att stå emot den känslan, mänskliga instinkter är ändå rätt överflödiga.
Hur ska jag klara mig utan Dig. Du som håller samman min värld. Du som faktiskt förstår mig. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det, utan Dig. Du, Dig, Honom, Han, Min, Mitt, Hjärta, Finaste. Du har många namn. Utan din nacke, utan din stora starka famn, utan dina blå hundögon som tittar på mig med den allra vackraste öppenhet jag någonsin stött på. Jag tror man kallar det kärlek, inte förälskelse utan kärlek. Du som kommer med det jag behöver, som lyssnar och som förstår, som ställer upp på att vara den jag är arg på, för att sedan lugna ner mig och göra mig glad. Bara för att Du finns så blir jag glad. Jag blir helt varm i magen, det pirrar till och ögonen fylls av tårar. Så mycket älskar jag Dig. Så frågan är, hur ska jag klara mig utan Dig?
Men jag måste, Du vet ju hur jag är när jag måste någonting. Du om någon förstår, det är jag så glad för.
Om sju långa, korta, innehållsrika, långsamma, och framförallt kärleksfyllda (förhoppningsvis) månader åker jag till Spanien. Ett år. I ett helt långt år. Ett år är längre än sju månader.
Det känns rätt i magen, samtidigt som det känns fel. Men det är väl en mänsklig instinkt, saker som inte känns 100 procent trygga tvivlar man inför. Det gäller att stå emot den känslan, mänskliga instinkter är ändå rätt överflödiga.
Hur ska jag klara mig utan Dig. Du som håller samman min värld. Du som faktiskt förstår mig. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det, utan Dig. Du, Dig, Honom, Han, Min, Mitt, Hjärta, Finaste. Du har många namn. Utan din nacke, utan din stora starka famn, utan dina blå hundögon som tittar på mig med den allra vackraste öppenhet jag någonsin stött på. Jag tror man kallar det kärlek, inte förälskelse utan kärlek. Du som kommer med det jag behöver, som lyssnar och som förstår, som ställer upp på att vara den jag är arg på, för att sedan lugna ner mig och göra mig glad. Bara för att Du finns så blir jag glad. Jag blir helt varm i magen, det pirrar till och ögonen fylls av tårar. Så mycket älskar jag Dig. Så frågan är, hur ska jag klara mig utan Dig?
Men jag måste, Du vet ju hur jag är när jag måste någonting. Du om någon förstår, det är jag så glad för.
Kommentarer
Trackback
