Flyg ut ur fönstret, men kom tillbaka igen
Beslutsångest. Mor min kallar det tonårsgrubbel. Framtidstankar. Kärlekstankar.
Visst ska det bli underbart att ta studenten, men den senaste veckan verkar det som om "vad-händer-sen" tankarna ska äta upp mig. Jag har känt att mitt liv betyder nada och att jag gör för lite vettiga saker.
Fel tankegång då alltså.
Min mamma och min pojkvän är fina i alla fall. Pojkvännen låter mig förstöra hans nytvättade tröja bara för att jag envisades om att sminka mig igår morse. Jag envisades också om att börja gråta för ingenting. För att det känns som om det är så mycket, när det egentligen inte är någonting alls. Melankoli. Typisk svensk tonåringstanke, "Jag känner mig värdelös".
Jag är inte värdelös. Som en tjej i min klass sa till mig igår, "ah, du har tagit körkort och du har världens bästa pojkvän, sluta nu". Jag tänker på de orden och säger "ja, du har rätt".
På tal om andra roligare saker. Familjen från Spanien har hört av sig, vi har mailat. Flera mail faktiskt. De gillar mig, de gillar att jag åker konståkning och verkar glad och sprallig, det är tur att de inte kan svenska och läser mina dumma inlägg här ibland, för om sanningen ska fram så är jag faktiskt en av de gladaste personerna jag känner, ibland låtsas jag bara att jag inte är det.
De har två söner, i sju och tioårsåldern. Två underbara söner! Underbart söta! Jag får mitt eget badrum och eget rum, det enda som väntas av mig är att jag ska ta dem till skolan, fixa frukost, bädda deras sängar, hämta dem från skolan och kanske bjuda på en svensk maträtt då och då. Hålla städat på mitt rum också, resten sköter deras housekeeper. I deras 500 kvm stora hus. I Spanien, 20 minuter från Madrid. De hade också stor förståelse att jag ville sova vissa helger om jag hade varit ute och partajat.
De verkar vara perfekta!
Sen så ville dem såklart att jag skulle ta deras två (söta) söner till ishallen med jämna mellanrum för att åka skridskor. Ehh, ja! Jag är ju inte före detta konståkare och tränare liksom, det har ju jag jättestora problem med att göra.
Jag. Vill. Till. Familjen Diego i det jättestora huset utanför Madrid.
Haha.
Visst ska det bli underbart att ta studenten, men den senaste veckan verkar det som om "vad-händer-sen" tankarna ska äta upp mig. Jag har känt att mitt liv betyder nada och att jag gör för lite vettiga saker.
Fel tankegång då alltså.
Min mamma och min pojkvän är fina i alla fall. Pojkvännen låter mig förstöra hans nytvättade tröja bara för att jag envisades om att sminka mig igår morse. Jag envisades också om att börja gråta för ingenting. För att det känns som om det är så mycket, när det egentligen inte är någonting alls. Melankoli. Typisk svensk tonåringstanke, "Jag känner mig värdelös".
Jag är inte värdelös. Som en tjej i min klass sa till mig igår, "ah, du har tagit körkort och du har världens bästa pojkvän, sluta nu". Jag tänker på de orden och säger "ja, du har rätt".
På tal om andra roligare saker. Familjen från Spanien har hört av sig, vi har mailat. Flera mail faktiskt. De gillar mig, de gillar att jag åker konståkning och verkar glad och sprallig, det är tur att de inte kan svenska och läser mina dumma inlägg här ibland, för om sanningen ska fram så är jag faktiskt en av de gladaste personerna jag känner, ibland låtsas jag bara att jag inte är det.
De har två söner, i sju och tioårsåldern. Två underbara söner! Underbart söta! Jag får mitt eget badrum och eget rum, det enda som väntas av mig är att jag ska ta dem till skolan, fixa frukost, bädda deras sängar, hämta dem från skolan och kanske bjuda på en svensk maträtt då och då. Hålla städat på mitt rum också, resten sköter deras housekeeper. I deras 500 kvm stora hus. I Spanien, 20 minuter från Madrid. De hade också stor förståelse att jag ville sova vissa helger om jag hade varit ute och partajat.
De verkar vara perfekta!
Sen så ville dem såklart att jag skulle ta deras två (söta) söner till ishallen med jämna mellanrum för att åka skridskor. Ehh, ja! Jag är ju inte före detta konståkare och tränare liksom, det har ju jag jättestora problem med att göra.
Jag. Vill. Till. Familjen Diego i det jättestora huset utanför Madrid.
Haha.
Kommentarer
Trackback
