JohannaFridaWilma

Det var en fin morgon. Jag vaknade bredvid det vackraste som finns efter att han hade skuffat och knuffat, skakat och pratat, pussats och kramats, allt för att få upp mig i sängen. Jag är en svårväckt människa.

Efter en frukost i lugn och ro och påklädning och sminkning (så att jag för en gångs skull såg anständig och nästan snygg ut) så satte vi oss i bilen. Skrattade åt små saker och pussade på varandra. Rockklassiker spelades och det var mysigt.

Sen skulle jag hoppa av, vid skolan, som vanligt. "Kör nu inte iväg, för jag har min väska med mina danskläder där bak". Gustav skrattade och skulle vara lite rolig, så när jag hade öppnat bildörren för att ta min väska så körde han. Ett par centimeter, max en decimeter kom han. Fyfan säger jag bara.

Jag tror aldrig Gustav kommer skämta så igen. Jag hörde ett knak från min fot och skrek "MIN FOT". Han hade kört över min fot. På nanosekunder hann jag tänka "fitta, nu kommer jag inte kunna dansa idag".

Efter diverse läkarbesök och röntgenplåtar så kom de fram till att jag möjligen har en fraktur i något konstigt sesamben i foten, typ vid stortån. Vilket jävla skämt. Jag kan också räkna ut att jag möjligen hade en fraktur. Och att jag möjligen skulle få hoppa på kryckor, möjligen skulle jag slippa gipset, men det var bara om jag för en gångs skull möjligen kunde ha lite tur.

Stackars min fina Gustav. Han skäms som en hund, men det här hade kunnat hända den bästa, jag menar min pappa gav mig ju en hjärnskakning genom att slå igen bakluckan på sin V70 i bakhuvudet på mig. Personer som inte använder sin hjärnkapacitet i "farliga" situationer ska inte vistas nära mig, för jag är en klumpeduns med extrem otur.

Det som retar mig mest är att jag förmodligen inte kommer kunna vara med på onsdag när vi ska ha gästlärare i dans. Men det kanske går... Möjligen!