Ögonen hitåt, jag heter Johanna och lever i min egna lilla värld.
Nu är det föreställningsvecka. Det har ju bara tagit oss 1,5 terminer att färdigställa teaterpjäsen. Genrep. Ja, så heter den, teaterpjäsen alltså. Vi känner oss kassa och halvdana, som om vi inte kommer någonstans. Bitterfittan (mamma) och Surkuken (Tomy) tyckte att vi var fantastiska, ord som värmde. Jag tycker nog också att vi är rätt duktiga, egentligen. Jag bara hänger på alla andras negativa tankar.
Pappa tyckte jag var kingen. Min karaktär är hemsk. Alltså missuppfatta mig rätt, det är en hemsk människa, men en väldigt rolig karaktär. Jag är Bitterfitta Deluxe om man säger så.
Just nu är det väldigt mycket. Idag klev jag in genom ytterdörren kvart över nio någon gång, på kvällen. Lagom sliten, mör i kroppen och svettig efter två föreställningar, två timmars sång och teaterrepetition av en annan föreställning. "Jag har världens mest fullproppade liv" sa jag och mamma svarade "och du äääälskar det".
Det är ju uppenbarligen något som är fel på mig.
Nästa vecka är det påsklov, och då kan jag lämna Genrep bakom mig. Skönt på ett sätt, vet dock inte riktigt hur jag ska kunna lämna min karaktär, hon har ju varit min ursäkt att bete mig som en riktig fitta den senaste tiden. Jag tycker att det är skönt att gå in i hennes bittra, elaka, småsynta, avundsjuka värld. Den är så.. mörk och ensam och hård och kall och jag får avreagera mig och vara arg och putta på folk och trycka ner dem.
Är jag en hemsk människa om jag erkänner att jag trivts i att faktiskt få lov att utagera allt det där? Men sen är det minst lika skönt att komma tillbaka till verkligheten, till mitt riktiga glada jag.
Förresten, om ett par veckor ska jag till Umeå, varför vågar jag inte riktigt berätta, sen ska jag till Prag, och därimellan ska vi ha teaterpremiär och efter Prag har vi solo-konsert.
Det är mycket nu.
I like it!
Kommentarer
Trackback
