Modell och Bowling
För ett tag sen, när jag och Emmely var nere i diket. Jag för en av mina kuggade uppkörningar och Emmely för diverse andra saker så lurade hon med mig på en "kul" grej.
Jo, jag tackar jag. Casting för att vara modell är ingenting som står högt på min lista. Jag är inte mycket att hurra över, varken i längd eller storlek och jag kände mig tämligen dum och idiotisk som gick upp på podiet för att gå så att säga catwalk. HAHAHAHAHA. Jag? Catwalk? pfff.
Men jag gjorde det, för Emmelys skull.
Tror ni inte att det är jag som en vecka senare får ett mail hem om att jag ska vara med?
Jodå, visst var det så. Blev sminkade av "Sveriges främsta makeup-artist" och klädd i "glammiga" kläder, dessutom blev jag fixad i håret och fick känna av "lyxen och flärden" att vara modell.
Vill ni veta resultatet? Det tror jag att ni vill. För det var ju FANTASTISKT...
Alltså... Inte för att jag är världens snyggaste i vanliga fall, men det här måste ju vara ett skämt? Sammanlagt tror jag att de la ner typ 2,5 h på detta! Och vad blev reslutatet? Jo typiskt trash-baby a la Halloween. HUR FAN SÅG JAG UT? Sveriges främsta makeup artist kan ta sig därbak. Dessutom hade jag kläder i storlek 42. Jo, sant. Inte fick jag ändra heller, för butiken jag visade för hade inte mindre storlekar!
Vilket skämt.
Hade det inte varit för att jag tagit körkort dagen innan och gått upp lite i min självförtroende-kris hade jag nog gråtit ihjäl mig. Men nu kan jag i sann Johanna-anda bara skratta åt det, föreviga ögonblicket genom att lägga ut det i cyberspace och låta alla andra skratta åt det. Så nu kan jag aldrig glömma den här stunden av total förnedring.
En kul grej? Ja just det..
Roligare blev det framåt kvällen då vi gick på pardejt. Jepp, medelålderkris och det är rätt trevligt faktiskt.
Jo.. jag sög på bowling som ni kan se..
Förövrigt var det en bra kväll!
Min fina pappa!
Jag bjuder på lite extrema turistbilder från Grekland-resan till Santorini som daddycool bjöd med mig på för ett tag sen. Det var mycket fint och jag var extremturist! Egentligen ville jag bara tacka pappa för att han är så fin på sitt egna lilla sätt med detta inlägg. Tacka för all hjälp och pepp med körkortet och med allt annat. Han finns där på sitt egna lilla sätt och jag är otroligt glad för det.
Jag har tur jag. För min pappa är riktigt riktigt bra att ha!
Kärlek faktiskt - Love actually
Jag är nog rätt nöjd ändå.
FÖR JAG TOG MITT FUCKING JÄKLA KÖRKORT I FREDAGS!
Mitt självförtroende har varit rätt långt ner i bottnen, jag menar jag, Johanna, har verkligen aldrig brytt mig om sådana ytliga världsliga saker som vikt och dylikt så mycket att jag gråtit över det. Ytligheter. Jag som alltid har lovat mig själv att det inte ska påverka mig, även om omgivningen är i vissa fall så jävla jobbig gällande just det.
Självförtroende-dippen kan bero på det faktum att jag gjorde sammanlagt fyra uppkörningar. Det vill säga tre (3) stycken (!) innan jag klarade det. Och ni som känner mig vet att jag inte är en person som tillåter mig själv att göra sådana misstag. Jag har extrem prestationsångest och det påverkade mig något så ofantligt.
Men nu är det klart och jag sitter bakom ratten. Körde visserligen nästan ihjäl oss igår i Malmö igår. Kan bero på Gustavs telepati-körvisningar som jag inte, trots mina andra fantastiska egenskaper, kunde avtyda. Förlåt men jag kan inte läsa tankar, tro det eller ej! Så det gick kanske inte så bra..
Men annars är jag grymt duktig, förutom på motorvägsavfarter och påfarter, det sa i alla fall min uppkörningsmänniska. Lite mesig tydligen. Men han fick en bamsekram för han var så snäll som godkände mig, trots att jag inte gjorde någon vidare backning eller hittade i Malmö heller för den delen.
Men jag har körkort i alla fall.
Trallalalllala.
Nu ska jag se Love Actually med Mimmie.
PUSS <3
Tjejer kan också!
Jag är feminist. Jag tycker att tjejer är minst lika bra, inte bättre, men lika bra.
Men jag tycker väldigt mycket om att ha nyrakade ben och använda push-up.
Skitsamma, det var inte det som detta inlägget skulle handla om. Det skulle handla om mönstring. För det har jag gjort idag, mönstrat då alltså. Och fyfasiken vad jobbigt det var, eller, alltså allt var inte jobbigt, men det var ändå jobbigt. De fysiska grejerna var svåra, särskilt styrkan, helt omöjligt att lyfta den sådär bara.. Konditionen var ingen kondition utan mest benstyrka, den gick visserligen bättre men inte bra. Jag var inte bra, men jag var medel, eller lite över medel för tjejer.
Men på alla andra tester, som väger in lika mycket hade jag exakt lika stor chans som killarna, hörsel, syn och intelligensprovet. (Provet var horribelt, man kände sig som en dum treåring i förhållande till vissa frågor).
Det enda jag ville ha fram genom detta inlägg är att tjejer kan också. Vi kan allt som killar kan, visst, vi kan inte bli lika starka och snabba med mera, men vi kan! Vi kan så mycket mer än vad vi tror.
Någonting jag blev väldigt chockad över idag var en artikel jag läste i försvarsmaktens tidning. Om killar som förnedrade tjejerna i sina egna plutoner sexuellt. Ibland för att håna, till exempels att trycka upp sin hand mellan en tjejs ben och håna henne tillsammans med alla andra killar. Han blev visserligen avstängd från fortsatt utbildning.
En gång gick det så långt som en väldtäkt. Han blev inte avstängd, utan förflyttad.
Psykologen som jag pratade med idag berättade att man som tjej får räkna med att ta jobbiga kommentarer ifrån killarna i början. "Killarna är ju så inställda på att det ska bli en så kallad grabb-grej". Så dimper där ner en tjej med långt hår och tuttar, som använder tamponger och som har en vagina. Ett hål, inte en slang. "Det irriterar dem helt enkelt". Jaha? Vad är detta? Man ska alltså som tjej i lumpen räkna med att det är på männens villkor. Har man problem är det inte säkert att man kan vända sig till någon överordnad, för då är man ju en räka, en svagis... en tjej.. För man har ju råkat irritera penisarna genom att ha bröst och eftersom det är lumpen så är det ju helt okej att killen våldtar en!
Dumt att ens ta upp diskussionen. Lumpen är ju en grabbgrej. Klart att vi tjejer som ens överväger tanken på att göra värnplikten får ta det då, vi får ju palla trycket, hundra gånger mer än vad pillesnopparna måste göra, inte bara för att det är tyngre rent fysiskt utan vi ska ju stå ut med sexuella och icke-sexuella glåpord.
Pillesnopparna och deras jävla värld kan dra åt helvete ibland!
Förutom de killar som kan visa respekt, såklart. Men den auktoritära manslemmen till överhuvud kan dra åt helvete.
Fast det kan bitterfittorna också göra!
Godispåsen
Usch, när man inte lyckas med det man trodde att man skulle lyckas med på grund av dåligt självförtroende och nervositet då blir man väldigt ledsen. Man tycker att man är dålig.
Sen när man har så dåligt självförtroende som jag faktiskt har, "jag duger liksom aldrig till någonting" trots att jag hör från folk omkring att jag är duktig, söt, talangfull och begåvad. Det går liksom inte in. Jag har en självkänsla som ligger så långt ner ibland att jag an få ångest. Det är precis som om jag har krav på mig själv att alltid vara glad och nöjd och är jag inte det så skäms jag.
Därför är det inte många som vet om att jag har dåligt självförtroende. Jag är aldrig med i diskussioner som rör vikt, prestationer, kläder med mera, dels för att jag inte vill vara en människa som lägger så stor vikt vid världsliga saker och dels för att jag skulle ha skämts för mina egentliga tankar. Inte om andra. ALDRIG om andra, alla andra är nämligen väldigt vackra, begåvade, lyckades, söta, duktiga och fantastiska i mina ögon. Det är bara om mig själv jag lägger vikt, dels för att alla andra i mina ögon är så vackra, jag jämför mig helt enkelt.
Ordet jämföra är hemskt och jag skäms över att jag gör det. Dessutom kan jag aldrig komma fram till att jag är bättre än den andra. Varför ska man det egentligen, troligtivs är vi ju lika bra? Bara det att jag tycker att jag är lite sämre.
Så när man inte lyckas med någonting som man tycker alla andra lyckas med, då faller allt i bitar, då börjar man hulka och kinderna börjar klia av de salta tårarna som envist rinner ner, och så rinner näsan, som pricken över i:et..
Men. Allt är inte pest och kolera. Jag vet ju att jag är duktig, att det finns saker som är bra hos mig med, jag vet om att de är många, men många gånger känns det som om de dåliga sidorna lägger sig över de bra. Jag har ju till exempels tillsammans med Emmely blivit utvald att åka ner till Bangladesh som projektarbete, där var det väldigt hård konkurrens och så var det ändå vi, VI som blev utvalda. Ett exempel på min självkänsla var att jag, trots Emmelys självklara inställning till att det skulle bli vi, var tvungen att tvivla, jag vågade inte ens hoppas.
Dessutom så har lilla jag, lilla Knyttet blivit utvald till att gå modell. Ja, ni hörde rätt. Modell. Jag är 158 cm lång, har lite extra kring magen, relativt stora bröst, tråkigt rågfärgat hår och ganska fina gröna ögon. Men jag blev utvald till att gå på en catwalk. Visserligen är det inget stort, det är bara i min lilla hemstad, men ni förstår nog inte vilken boost det var för mitt självförtroende. Och tro mig, efter den modevisningen ska jag verkligen ta det till mig. Ta till mig känslan att ca 100 sökte och 20 blev utvalda, däribland jag.
Så, ett råd till alla där ute, dålig självkänsla mår ingen bra av, allra sist du. Jag vet om att det inte är lätt, jag är en vardaglig tjej i en liten skånsk stad som varken går på galapremiärer eller driver en blogg som ca 100 000 läser. Nej, jag är en vanlig liten tös, med ett vardagligt litet namn. Men jag är minst lika bra. Om inte bättre, (fast det där med att jämföra är ju ingen hit, men vi håller faktiskt på med självförtroendeboosting här)
Kram på er allihopa! Jag tycker om er som läser min blogg, faktiskt! Ni är säkerligen underbara fina människor. 
Bangladesh - för att ni ska hänga med litegranna
Okej. Nu är det som så att något sjukt stort har hänt! Riktigt stort.
På vår skola, kära Sundsgymnasiet i Vellinge (ni vet den där lilla staden någonstans mellan Trelleborg och Malmö vars slogan lyder "här är friheten större"). Till den parantesen bör man skriva: skatterna lägre och mer krav på snygga märkeskläder, gärna svenska märken som typ Svea med mera, lite rustikt sådär, gammalmodigt och konservativt. Moderaterna var rätt stort här, innan de började kalla sig "nya" moderaterna, just nu vet jag inte vad som är mest poulärt, förmodligen folkpartiet, för det låter ju folkkärt (ingen vet vad deras politik handlar om egentligen). Aja, nog om det, jag gillar faktiskt Vellinge, även om det kanske är svårt att tro.
I alla fall, på vår skola så finns det en möjlighet att man som elev kan genomföra sitt projektarbete i Bangladesh, eller rättare sagt, genomföra ett projekt som innefattar Bangladesh och biståndsinsamling till skolorna som Sunds samarbetar med där. Lilla jag och lilla Emmely fick en kanonbra projektidé som vi arbetade ihop tillsammans, konceptet är, för att vara kortfattat: "dans och teaterlektioner i Bangladesh". Vår projektplan går helt enkelt ut på att vi ska förbereda lektioner här i Sverige och sedan åka ner till ett av världens fattigaste länder för att genomföra dessa. Bra va?
Dock är det inte så väldigt enkelt att komma med. Det är många som söker och väldigt tuffa ansökningskrav, dels skulle man skriva en väldigt utförlig projektplan med riskanalyser, metoder, tankar, tillvägagångsätt, ekonomiska planer med mera och personliga brev och grejer. Som om inte allt det arbetet var nog skulle man gå igenom en väldigt nervpirrande intervju där man blev grillad med frågor. Bangladesh är ju inte ett lyxparadis som sagt och det krävs mycket av en som person att klara av en vistelse så pass nära kulturen och befolkningen som de som åker till Bangladesh kommer att vara.
Dessutom så har vi i vår lilla grupp helt enkelt överlämnat vårt projekts öde till en massa auktiära lärare som ska bestämma huruvida man passar som person och hur pass lämplig, genomtänkt och passande ens projektplan faktiskt är. Medan alla andra i vår klass satt igång med att spela in skivor och skriva manus till sina föreställningar har vi fått sitta på en stol och vänta, utom vid de tidpunkter då vi har skrivit brev där vi pratat om hur fullkomligt fantastiska vi är som människor och dylikt.
Men... (trumvirvel) Så idag... Fick vi det ödesdigra beskedet... (intensivare trumvirvel) och... i det mailet stod där...
GRATTIS! Vi har valt ut er att genomföra ert projekt i Bangladesh.
Ni kan inte ana vilken reaktion jag och Emmely lyckades åstadkomma. Det var inte ens därför vi hade gått in i min mail. Men där satt vi och tittade på skärmen som flimmrade och orden stod där. Det var stort, riktigt stort. Som sagt, ni anar inte. Sen skrek vi, kramades, skrek, skakade, grät. Över en månads av skrivande, intervjuande och spänning övergick till total yra - glädjeyra. Förfan. Vi lyckades ju faktiskt!
Nu väntar mycket jobb. Jag kommer antagligen blogga en hel del om vårt projekt, som kommer att vara lite speciellt. Vi har väldigt mycket förarbete att se fram emot, en krävande men fantastisk resa att se fram emot och dessutom en hel del efterarbete. För att inte tala om allt vaccin vi ska ta.
Det är inte alla som får en sånhär chans. Tänk er själva! Bangladesh. En helt annan kultur, en helt annan doft, ett helt nytt perspektiv. Ingen turistresa med andra ord. Detta ska bli så spännande, och nu tänker jag gå emot svenskarnas allra käraste lag: jantelagen. Fyfasicken vad jag är bra. Eller nej, fyfasicken vad VI är bra.
Mamma har redan stirrat upp sig, pass och vaccin..
suck, men grattis till mig!
Johanna är tillbaka för att förgylla era liv!
(Observera att jag är ironisk till max, ironi är, som sagt underskattat)
Ny termin har startat, trean. Tredje ring då alltså, inte den där mesiga årskursen på lågstadiet som ingen kommer ihåg vad man gjorde i, förutom att skriva kärleksbrev, ha för korta pannluggar, randiga tröjor och hängslebyxor, många hade dessutom löstagbar tandställning. Jag var, som tur är, inte en av dessa.
Tredje ring på gymnasiet. Gymnasiet. Sista. Jäkla. Årskursen. Panik. Panik. Fest. Student.
Från och med nu ska det bli uppdatering här på bloggen, på riktigt då alltså. Nu har jag en del att skriva om, mitt liv är faktiskt intressant, och håller ni inte koll på den här bloggen lär ni aldrig få reda på det! Sådetså. Se det som ett hot.
Vi hörs inom snar framtid!
Jag och Emmely innan 200-dagars. Maskeradtema, och vi har båda lika djärva och unika utklädnader. Vill kalla det brist på fantasi och engagemang, när vi väl kom på plats visade det sig att ungefär 40% var änglar och 50% var cowboys, resterande var pimps. Alla hade alltså lika mycket fantasi, förutom tjejen som var Doktor Mugg, eloge till henne och hennes toalettsits kring halsen, personligen anser jag att det är rätt så o-hygieniskt.