Bangladesh - för att ni ska hänga med litegranna
Okej. Nu är det som så att något sjukt stort har hänt! Riktigt stort.
På vår skola, kära Sundsgymnasiet i Vellinge (ni vet den där lilla staden någonstans mellan Trelleborg och Malmö vars slogan lyder "här är friheten större"). Till den parantesen bör man skriva: skatterna lägre och mer krav på snygga märkeskläder, gärna svenska märken som typ Svea med mera, lite rustikt sådär, gammalmodigt och konservativt. Moderaterna var rätt stort här, innan de började kalla sig "nya" moderaterna, just nu vet jag inte vad som är mest poulärt, förmodligen folkpartiet, för det låter ju folkkärt (ingen vet vad deras politik handlar om egentligen). Aja, nog om det, jag gillar faktiskt Vellinge, även om det kanske är svårt att tro.
I alla fall, på vår skola så finns det en möjlighet att man som elev kan genomföra sitt projektarbete i Bangladesh, eller rättare sagt, genomföra ett projekt som innefattar Bangladesh och biståndsinsamling till skolorna som Sunds samarbetar med där. Lilla jag och lilla Emmely fick en kanonbra projektidé som vi arbetade ihop tillsammans, konceptet är, för att vara kortfattat: "dans och teaterlektioner i Bangladesh". Vår projektplan går helt enkelt ut på att vi ska förbereda lektioner här i Sverige och sedan åka ner till ett av världens fattigaste länder för att genomföra dessa. Bra va?
Dock är det inte så väldigt enkelt att komma med. Det är många som söker och väldigt tuffa ansökningskrav, dels skulle man skriva en väldigt utförlig projektplan med riskanalyser, metoder, tankar, tillvägagångsätt, ekonomiska planer med mera och personliga brev och grejer. Som om inte allt det arbetet var nog skulle man gå igenom en väldigt nervpirrande intervju där man blev grillad med frågor. Bangladesh är ju inte ett lyxparadis som sagt och det krävs mycket av en som person att klara av en vistelse så pass nära kulturen och befolkningen som de som åker till Bangladesh kommer att vara.
Dessutom så har vi i vår lilla grupp helt enkelt överlämnat vårt projekts öde till en massa auktiära lärare som ska bestämma huruvida man passar som person och hur pass lämplig, genomtänkt och passande ens projektplan faktiskt är. Medan alla andra i vår klass satt igång med att spela in skivor och skriva manus till sina föreställningar har vi fått sitta på en stol och vänta, utom vid de tidpunkter då vi har skrivit brev där vi pratat om hur fullkomligt fantastiska vi är som människor och dylikt.
Men... (trumvirvel) Så idag... Fick vi det ödesdigra beskedet... (intensivare trumvirvel) och... i det mailet stod där...
GRATTIS! Vi har valt ut er att genomföra ert projekt i Bangladesh.
Ni kan inte ana vilken reaktion jag och Emmely lyckades åstadkomma. Det var inte ens därför vi hade gått in i min mail. Men där satt vi och tittade på skärmen som flimmrade och orden stod där. Det var stort, riktigt stort. Som sagt, ni anar inte. Sen skrek vi, kramades, skrek, skakade, grät. Över en månads av skrivande, intervjuande och spänning övergick till total yra - glädjeyra. Förfan. Vi lyckades ju faktiskt!
Nu väntar mycket jobb. Jag kommer antagligen blogga en hel del om vårt projekt, som kommer att vara lite speciellt. Vi har väldigt mycket förarbete att se fram emot, en krävande men fantastisk resa att se fram emot och dessutom en hel del efterarbete. För att inte tala om allt vaccin vi ska ta.
Det är inte alla som får en sånhär chans. Tänk er själva! Bangladesh. En helt annan kultur, en helt annan doft, ett helt nytt perspektiv. Ingen turistresa med andra ord. Detta ska bli så spännande, och nu tänker jag gå emot svenskarnas allra käraste lag: jantelagen. Fyfasicken vad jag är bra. Eller nej, fyfasicken vad VI är bra.
Mamma har redan stirrat upp sig, pass och vaccin..
suck, men grattis till mig!
