JohannaFridaWilma

Tjofaderfittan!

Återgå till min bloggspace. Känner att detta är för tragiskt helt enkelt, platt och tråkigt och oinspirerande.

Så välkomna till min bloggspace ni, mina tre läsare :)

http://johannafridawilma.bloggspace.se




Puss på er!

Här är jag! Strålande glad och igår studsade jag till och med lite. Det var längesen jag studsade, men igår då studsade hela jag. Det kändes bra. Studsa är jävligt bra!

Anledningen var så enkel som ett litet glädjande ljus att se fram emot. Det var allt jag behövde, någonting som kan fylla upp min höst lite, annars hade det lätt bara blivit äldreboende och jag skulle vara halvvägs till dement.

Jag och min mor satt och kollade runt på skolor, överallt. Skolor som innehåller någonting av dans, teater eller sång. Vi hittade en i Norge, som vi trodde var perfekt. Tills vi såg ett youtube-klipp på deras senaste uppsättningar av "Cats". Förlåt, nu kommer jag att låta som en hemsk människa men det såg ut som inavlade katter.. Och koreografin? HAHAHAHA. En arm här och ett ben där och en liten kattjävel som satt i mitten och skakade svans. Väldigt skrattretande! Och priset för denna mentala institution då? 70 000 norska kronor. Tack, men nejtack.

Så där satt vi i soffan och skrattade åt dessa... jag vet inte vad jag ska använda för uttryck... och så helt plötsligt så kommer det upp en annons om en musikal-utbildning i Malmö. OCH DET ÄR DÄR JAG SKA BÖRJA!

Wie! Den trettonde september ska jag vara på min första lektion. Det är liksom förlagt på kvällstid ett par kvällar i veckan, jag ska läsa ensemblesång, musikalinterpretion, musikalteater, repetoar, jazz, broadwayshowdance och musikalproduktion. Sen blir det förmodligen en privatlektion i veckan och man får en egen coach som följer upp en ett par gånger under terminen och förhoppningsvis kommer detta att bli jättebra!

Wie, nu kan nog det mesta kvitta. Jag är glad över detta i alla fall!

En annan sak jag är glad över är att jag steg upp kvart över sex imorse för att sticka till gymmet, nu jäklar skapar vi goda vanor, jajemen! Snart kommer sunda, trimmade Johanna med vitt leende (yesbox har fixat tandblekning också).

Som mamma sa igår: "efter ett halvår på MAMA (skolan), och med ett vitt leende, längre blont hår och vältränad kropp, vilken jäkla skola kan säga nej då?"


PUSS!

Jag mår inte dåligt. Jag är bara rastlös, och arg och osäker och självsäker och svettig och kall omvartannat.

Men jag mår bra.

Dagen spenderades i sängen, med att filosofera som en idiot, eller som den smarta tonåring jag är. Jag är smart, jag ska bara komma på något att göra med all smarthet.

Jag har förlorat min myckenhet. Liksom. Jag är inte så mycket längre... Jag vill vara mer, jag vill ha dig mer, jag vill vara mig mer, jag vill mer, jag vill så jävla mycket mer.

Ni hör ångesten? Den väller snart över.

Nu tar jag snart bussen in mot malmö. Jag ska sjunga och dansa, satsar stenhårt på att komma in på en skola nästa år.

Jag saknar min pojkvän. Jättemycket.

Min pojkvän har ett temperament som inte är att leka med. Särskilt inte när det kommer till sådana saker som hans bil. Hans bil är hans bästa ägodel, man kan jämföra stoltheten med en mans vanliga stolthet över hans mer intima kroppsdelar, frustrationen är dessutom ungefär densamma när bilen inte fungerar som när hans fallos inte visar upp de vanliga färdigheterna.

Detta temperament fick jag uppleva idag. Alltså bil-frustrationen. Det var tydligen kopplingen som inte "tog" och växlarna som inte "gick i". Jag som inte förstår någonting om bilar försöker nicka och se medlidande ut. Det är ju trots att 50 000 kronors "skrot" som inte presterar enligt förväntningarna.

Tillsist fick vi putta, och då var ilskan så märkbar att det ångade ur öronen på honom. Jag vågade inte fälla kommentarer som "det är materiella saker", "det är bara en bil", "tänk på världssvälten" osv.

Det hade nog varit lika uppskattat som när han tycker att en självlysande finne på näsan "inte är hela världen" eller när klänningen som jag skulle ha på mig på festen visar sig ha krympt i tvätten. Så jag höll tyst, helt enkelt det mest säkra att göra.

Det första han gjorde när vi kom innanför dörren är att gå in på blocket, mötesplats för alla bilälskande människor och letar upp "en bil som i alla fall fungerar", tydligen är Polo en sådan. "Ingrid i Ystad säljer sin röda jävla Polo, lika bra att jag kör dit och hämtar den". Jag sitter tyst bredvid och bara nickar, försöker låta smart "ja, tjejer kör inte sönder sina bilar" varpå Gustav utropar "JAG SKA KÖPA EN KÄRRINGAKÖRD JÄVLA POLO".

När hans lite mer bilkunniga kompis hade undersökt bilen kommer Gustav in till mig med ett litet skamset leende, "jag ska inte alls köpa en Polo älskling.. Det var bara bromsvätskan". Tydligen var det goda nyheter eftersom han hade ett nästintillt fromt leende på läpparna, jag bara nickade och log och såg ut som om jag fattade hur bra allting precis blev.

Så nu har jag en nöjd pojkvän, och han får gärna skynda sig från sitt paradis (Biltema) för nu börjar snart bröllopet.

Imorgon åker vi till Grekland, långt bort från kopplingar, bromsvätskor och röda Polos.

Nu är det gjort. Som ett "puff" och det är över. Det som man har gått och spänt sig för, och funderat på, och slingat håret och solat solarium och odlat långa naglar för och framförallt sett fram emot. Studenten. Och nu är det förbi och jag känner mig minst sagt avslappnad. Lite för avslappnad kanske.

Jag hade i alla fall världens bästa studentdag. Allting var så bäst! Tänker jag tillbaka på den tionde juni så får jag ont i magen av både lycka och sorg. Man känner att det är över, den där perioden. Nu väntar ovisshet och frihet. Frihet? Herremingud, jag får tydligen göra vad som helst och jag har alla möjligheter i världen.

Finfina presenter har jag fått i alla fall, en systemkamera (HURRA) och pengar som räckte till en dator (WOW) och massa annat smått och fint och underbart.

Resterna av mammas fantastiska mat är uppätna (förutom de tio gudomliska tårtorna i frysen - gudomligt farliga) och blommorna är vissna. Det enda som återstår är några heliumballonger och ett par finnar i pannan efter all sprit, oregelbunden sömn och till viss del moderns hallonmoussekladdkakhimmelsktgottorgasm-tårtor.

som sagt, fri som en fågel!

Segt segare segast.

Jag är sämst på att få fritid. Är så extremt dålig på att använda den väl, jag är nog helt enkelt en människa som fungerar bäst under tidspress. Jag älskar att stressa.

Stressad är jag i alla fall inte alls för tillfället. Vissa kan tycka att det låter mycket med tre sommarjobb. Det är inte så mycket, inte än i alla fall. Jag har väl aldrig gillat det där med att ta det lugnt helt enkelt, dessutom har jag planer för hösten och framtiden, planer som kommer att kosta pengar. Så det är det som är planen, jobba, jobba, jobba.

Googlade runt på olika entertainmentjobb, är dock försent ute eftersom de flesta behövs kring sommaren. Nästa år, då ska jag söka. Tänk vad nice, sjunga, underhålla, dansa och passa barn i tre månaders tid i härligt klimat. Man kan ju knappast klaga!

Nä, nu säger ångesten efter moderns lite för goda hallonmousse-tårta att det är dags att dra fram inlinesen. Så jävla nice.


För övrigt åker jag till Grekland på söndag, med mitt hjärta!

12 bast och musikaliskt geni. Jo, känns bra. Fyfan, han är grym. Varför drillade inte mina föräldrar mig, jag vill också kunna spela piano.. och skriva egna låtar och vara allmänt grym. liksom.

Försov mig kraftigt i morse. Men det var jävligt skönt faktiskt, för tillfället är det nog det som jag är allra bäst på; sova.

Modern dans idag, den enda lektionen, och jag lyckades komma lite sent. Det gillar inte vår nya polska danslärare. Hon är riktigt bra, och sträng, men det behövs. Jag gillar det i alla fall och jag älskar dansen. SÅ himla härligt, även om jag känner mig mer eller mindre som en gigantisk klump som försöker vara graciös. Vi ska vara fåglar, små lätta, dansanta fåglar. Jag känner mig som en struts.

En sak jag är stolt över mig själv idag är att jag bara hade ett tight linne, och ingen stor oversized tröja inte! Det var tight och jag trivdes. Tror nog att jag har gått ner lite i vikt, men jag vågar inte väga mig, förmodligen har jag inte alls gått ner i vikt. Men i min hjärna så känner jag mig smalare och det är det som räknas!

Efter att ha lagt ut 400 kronor på studentbandet begav jag mig hemåt, träffade Nathalie på bussen. Hon springer runt med värsta resväskan fylld med smink! Vet inte om jag ska lägga 250 kronor på att bli sminkad av henne på lördag inför balen, jag kommer känna mig riktigt fin, men 250 kronor svider rätt rejält i min plånbok för tillfället. Särskilt efter att ha lagt 400 spänn på ett jäkla plastarmband.

Tog in posten och vad låg där om inte antagningsbeskedet från Öland. Vågade först inte öppna det, även fast att jag visste att där skulle stå något i stil med "tack, men nejtack". Men tillsist vågade jag öppna det. Men hoppsan då, står tydligen som reserv (!) Bättre än vad jag hade kunnat tro. Tänk så tackar någon nej till sin plats. Då kanske, kanske jag kommer in? Hoppas!

Även om det kanske inte är lika roligt att komma in som reserv så vill jag. Gud vad jag vill. Jag vill jag vill jag vill. Snälla rara.

Aja, ska gå ut med stinkbomben nu. Fy vad han luktar! Helt otroligt. Sen ska jag sätta mig ner med nutida konsten, ska försöka trycka in alla konstnärer från 1800-talets slut och framåt. Lycka till.


Puss po er

Japp, det är en jävligt bra beskrivning idag. Urladdad svettstrumpa. Alltså inte rumpa, utan strumpa.

Vaknade i Gustavs säng idag, orkade inte öppna ögonen, låg där med huvudet mot hans bröst och ville inte öppna ögonen, han är så mysig när han sover och jag var så trött. Så jag somnade om och drömde om maginfluensa. Jo, det är sant! Jävligt äckligt faktiskt. Men jag befann mig i New York och hade maginfluensa så jag ville ändå fortsätta sova. Så småningom tycker min pojkvän att det är dags att vakna. Men det tycker inte jag. Jag var en död fisk. Men efter lite frukost på sängen var jag vaken, men ändå inte redo för att kliva upp. Vid halv ett blev jag uppdragen med hot. Fortfarnade trött som ett as. Förstår egentligen inte varför, jag har sovit så himla mycket nu på senaste tiden, men jag känner mig som en zombie.

I fredags höll vi vår vernissage. ÄNTLIGEN! Och så duktiga vi har varit jag och Lysan. 4200 kronor samlade vi in under kvällen. Nu har vi upp emot 10 000 kronor. Förstår ni att det är pengar som räcker för att hålla igång två stycken skolklasser i ett helt år med lärarlöner, material osv. Vi kanske ser till att ca 60 stycken små bengaler blir läs-, och skrivkunniga. Ni förstår nog inte lyckan. Den kan man nog bara förstå om man har varit på plats och mött dessa människor.

Nu har jag bara en sak kvar som rör projektet och det är rappporten. Det är den jag ska ägna min söndag åt. Jag, min trötta kropp och mina slitna hjärnceller som har stressat alldeles för mycket på sista tiden ska försöka sammanställa det nu. Får jag inte MVG på projektarbetet ska jag stämma dem jävlarna. INGEN har lagt ner så mycket energi, tid och engagemang. Hundra timmar ska det gå åt till projektarbetet. Vår resa gick på 500 h. Lägg sedan till alla förberedelser, vaccineringar, utprovning av lektionsmaterial, föreläsningar, förberedning av föreläsningar, vernissage med mera. Dessutom pratar vi om det hela tiden, drömmer om det, planerar in tid för det, låter våra kärleksliv ta stryk på grund av det.

Som sagt. Får jag inte MVG så vet jag var min lärares brevlåda bor.

Så var det sagt!

Hjärtliga kramar från pisse-Johanna

Kan inte bestämma mig för vilket humör jag är på idag. Trött och gnällig, ledsen, glad? Sur.

Vet inte faktiskt.. Men vet ni vad? Man behöver inte veta allting alltid. Eller, det är ännu en teori jag ska försöka leva efter, jag är nämligen en människa som måste veta allting hela tiden.

Efter fyra dagars intag av enbart flytande föda åt jag idag lite äggröra och sallad. Jävlar vad gott det var. Trött på soppa, te och vatten. Men nu är min kropp renad och jag är inte sötsugen nåt mer. Mycket bra! Har kämpat med det där jävla sötsuget nu ett tag men nu är det borta! Så nu kan jag hålla mig till den lite mer nyttiga kosten. Alltså inga marabouchokladkakor (inte ens den nya med polka i även fast att jag är sjuukt nyfiken), kladdkaksfrossor, chipssug eller lösgodispåsar. Det här ska jag hålla fast vid ända fram till studenten. Goddie!

Så ska vi se om hyn blir bättre också. Jag skulle döda för flawless. Men jag är en finne och jag har finnar.

Snart kommer Gustav, då ska vi åka rullor eller kolla på avatar. Som sagt, jag vet inte riktigt vad jag är på för humör idag. Han har köpt en ny bil (japp, igen) och det lär väl bli att vi ska åka på provtur om jag känner honom rätt. Gärna för mig, bara jag får träffa honom så är jag nöjd!

Nu ska jag kolla på världens bästa serie för tillfället Merlin! Ja, den sänds på svt och ja, den är lite halv-B. Men det är fantasy och den innehåller ingen materialistisk skräckinjagande och sjävlförtroendeförstörande hets.

ciao'

Det bröt loss idag. Allt var mitt fel. Det är oftast det, mitt fel alltså. Särskilt när saker bryter loss, även fast att det inte är min mening. Jag gör något som är en liten sträcka över gränsen och motparten bryter loss vilket gör att jag bryter loss ännu mer. Tillsist slutar det i salta kinder, stickiga ögon, ångest, djupa samtal, skrik och egentligen ingenting mer. Diskussioner av detta slag slutar bara i tystnad och mer ont i magen.

Jag flyttar nog hem till pappa imorgon. Ja, det gör jag. Jag tror det är bäst för alla parter. Mest för mammas del, avlastning i mammandet. Jag är en krävande person, det är jag nog.

Ska bara orka ta tag i det. Men hellre det än att vara här och känna mig dum. Skämmas. Det är jobbigt att ha en familj med en mamma och en person som man mer eller mindre är ihoptutad med och så jag. Vi är inge enkla personer någon av oss.

Visst är det krävande den här konstellationen, och jag känner mig kvävd. Och jag blir ledsen och jag blir irriterad och jag smäller av och jag gråter.

Ja, jag är medveten om att jag är löjlig. Ja, jag är dessutom medveten om att det finns värre saker att oroa sig för. Ja, jag kanske beter mig som om världen snurrar runt mig, men det är väldigt sällan jag tänker så på riktigt liksom.

Jag tycker inte att världen ska snurra runt mig, jag är ju den som vill vara överallt och finnas till överallt för att jag vill... vad vill jag egentligen?

Jag är nog för stor för det här, men alldeles för liten för att ha något att säga till om. Att sticka härifrån känns som ett bra alternativ. Bort. Men ändå så är jag så hemmakär, men just nu känner jag mig dum. Smyga runt på tå för att jag skäms för att jag beter mig som en, ja du sa det, en idiot. Jag är dum i huvudet. I know.

Nu ska jag sova, och tycka synd om mig själv, det är sant, jag älskar att tycka synd om mig själv. Det är verkligen det bästa jag vet.

Lyssnar på ovanligt lite musik för tillfället. Har sjungit väldigt lite också på senaste tiden. Men på söndag är det dags igen, då bär det av till Öland. Min kära pojkvän följer med, han ville det, som stöd. Han ser till och med fram emot det, det gör inte jag, eller jag är ganska likgiltig. Det får bli som det blir med musikalutbildningarna, jag provar detta året, känner lite på det. Jag vet att jag inte är på samma nivå som de flesta som söker, men jag hoppas på min charm, att de som bestämmer ser att jag gör precis vad som helst och lär mig jävligt fort.

Jag har i varje fall fått jobb. Två jobb till och med verkar det som. Först och främst på äldreboende i Höllviken, det ska bli riktigt intressant och lärorikt och helt nytt. Fick ju jobbet på BK också, men kände att jag har gjort det, been there, done that liksom. Behöver testa något nytt. I eftermiddags ringde dessutom min kusin och frågade om jag var intresserad av att vara lite extra barnflicka till en familj i Bara. Ja, det är jag. Pengarna ska rulla in denna sommaren. Behöver ju inte stressa upp mig för Beach 10, jag lär aldrig komma dit, ska bara jobba och tjäna moneymoney och spara dem för en gångs skull!

Nu jäklar i det ska jag sova, mellan nytvättade lakan med mitt fettiga hår. Underbart!

Har nog fått pollenallergi, eller så är jag bara så trött att jag ser ut som en svullen ballong i huvudet. Varför jag är vaken vid denna tid? Jo, för att pliktångesten satte in och jag var tvungen att göra min svensk-analys. Även fast att det inte är mitt fel att jag inte hade fått information om den, men jag vill inte lämna in sent. Jag vill vara duktig, jag vill tydligen ta död på mig själv. Japp, det är det jag vill, det är nog det som är mitt mål.

Fruktansvärt stressigt har det varit på senaste tiden, men jag är van. Van som den jävla stressnarkoman jag är. Vill bara att någon ska röva bort mig och lugna ner mig och ge mig ett glas vin eller lite vett i skallen. Frågan är om inte ett glas vin = vett i skallen? Just nu känns det som det, hade behövt vara lite smålullig och borta och oansvarig. Är alldeles för lite oansvarig för tillfället.

Har haft fullt upp på senaste:
- Hunnit med en tur till Umeå som också resulterade i en tur i Stockholm som resulterade i shopping
- Har hunnit med en premiär av tidernas mest pinsamma teaterpjäs någonsin. Så pinsam att jag inte kunde hålla mig för skratt i slutet. Detta resulterade i att min mamma inte heller kunde hålla sig för skratt, enligt henne var det det bästa i hela pjäsen. Sorgligt.
- Massa redovisningar i diverse ämnen.
- En tur till Prag som resulterade i träningsvärk i vaderna, mycket insupande av kultur och ingen alkohol och lite shopping.
- En tur på domarkurs i Helsingborg som resulterade i huvudvärk och numret till Robert Pattinsons kopia (mycket random händelse, mitt i en bilkö utan dess like och egentligen var det inte ens jag som skulle ha numret, jag skulle bara hjälpa till att ragga)
- Massa projektarbete
- Massa stress.
- Lite sömn.

Undrar var min pojkvän kommer in i bilden? jävla tur att han förstår mig, annars hade vi inte hållt länge. De senaste tre veckorna har vi kanske setts tre gånger. Bra ju, jävla bra flickvän. Nästa gång vi ses blir förmodligen på söndag. Ännu bättre ju.

Vill bara att det ska ta slut nu. Alltså allting som jag har bokat in mig på, inte mitt förhållande, för det vill jag inte. Det ska hålla till evigheternas slut.

Nu ska jag sova, mitt svullnande ballonghuvud känns ovanligt tungt.

Idag har jag sjungit och gjort övningar med rösten i två timmar. Jag har dessutom tränat in en monolog och hittat en andra. Jag har varit ambitiös. Jag har till och med ringt upp mamma och sjungit för henne i bilen. Jag hatar den låten. Hatar, hatar, hatar den. Men det kommer kännas så bra när jag har fått den sjungen uppe i Strömbeck, när jag har gjort det. Den är så långt ifrån mig och min röst som en låt bara kan komma, men jag försöker verkligen. Kämpar som en hund faktiskt.

Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker jag upp, om flygplanen går vill säga. Har ni funderat på hur mycket naturkatastrofer det varit på senaste tiden? Jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott. You name it och det har inträffat någonstans i världen inom loppet av ett par veckor. Eller så är det bara sensationsjournalistik. Min personliga teori som är lite skrämmande är att det är en försmak på vad som komma skall, 2012 är snart här gott folk...

Nä, nu lämnar vi teorier och deeptalk. Återgår till vardagen och I-landsproblemen. Som just nu består av att jag har tusentals trådar som hänger och jag vill bara knyta ihop säcken. Många vägbeskrivningar, inget mål.

Nu har jag arbetsintervju, vilket är bra, får jag jobb så är saker och ting löst om jag inte kommer in på någon musikalutbildning och väljer att inte studera på högskola. Då kan jag jobba och spara pengar och sjunga och dansa och förbereda mig för nästa års insökan. Eller så åker jag iväg någonstans och lägger min hemliga dröm på hyllan. Eller så börjar jag plugga på högskolan i Stockholm: socialantropologi. Blir student på riktigt, flyttar hemifrån, flyttar bort från Gustav. Eller så bara jobbar jag och chillar, festar, kanske tar en resa någonstans. Vad ska alla andra göra, vad ska Gustav göra?

Jag vill bara komma in på en musikalutbildning, men är jag tillräckligt duktig? Jag har ju inte flera års träning, eller sånglektioner i bagaget. Jag har lite dans, lite teater, lite sång. Jag brukar få höra att jag har talang och scennärvaro, men har jag verkligen vad som krävs? Om det enda som krävs är kärlek till scenen, att synas och kärlek för teater då har jag verkligen det som krävs. För jag älskar det. Men räcker det?

Hur kan det vara såhär jobbigt att ta studenten? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag det? Vad ska det bli av mig?
Jag vill, som sagt, bara knyta ihop säcken, få pusselbitarna att hamna på rätt plats, känna lugnet i magen. Jaja, såhär känner väl varje jävla student. Det finns för många valalternativ! Stackars oss, curlingungarna från 90-talet!
Man kan i alla fall inte säga att jag ligger på latsidan. Jag har en plan för allting, jag har lösning och back-up för det mesta som kan hända. Typiskt mig. Att alltid ha en plan.

Igår hade jag ballet. Vilken fantastisk lektion! Det är nog den bästa balletlektionen jag har varit på i hela mitt liv. Jag gick därifrån med fjärilar i magen och ett obekant lugn i hela kroppen.

Det var en ny lärare, en fransman. (Det lät som om jag pratade om en korv). I mitten av lektionen kom han fram till mig och sa "Du är vacker Johanna, glöm aldrig det". Jag är ju ingen professionell dansare på något sätt, jag gör det för att det är kul och för att jag mår bra av det och för att min hemliga dröm är att bli musikalartist. Den här läraren förstod att jag behövde höra att jag var bra. Det är jag väldigt tacksam för.

Särskilt just nu, mitt i min "anti-allting-som-kan-tänkas-få-mig-att-känna-mig-ful-och-dålig-period". Jag undviker bloggar, tjejtidningar och typiska tjejprat. Det har hjälpt, jag har hållt på en vecka och det känns redan bättre, och så danslärarens ord ovanpå det. Känns bra!

Igår fick jag förresten ett samtal och ett erbjudande om arbetsintervju. YES! Burger King på Mobilia, oooh, drömmen! Haha, skämt åsido. Jag gör anything för lite mer pengar i kassan och för att kunna starta ett sparkonto. Anything. Okej, kanske inte riktigt anything, men nästan. JAG VILL HA DETTA JOBBET. Jag ska vara så jäkla övertrevlig och översocial och överutåtriktad och överambitiös och överbra på tisdag när det är arbetsintervju.

Så kan nog jobbet bli mitt. Jag menar jag har ju erfarenhet inom yrket (wow, välmeriterad) och jag är ganska trevlig när jag sätter den sidan till!