Vill knyta ihop säcken
Idag har jag sjungit och gjort övningar med rösten i två timmar. Jag har dessutom tränat in en monolog och hittat en andra. Jag har varit ambitiös. Jag har till och med ringt upp mamma och sjungit för henne i bilen. Jag hatar den låten. Hatar, hatar, hatar den. Men det kommer kännas så bra när jag har fått den sjungen uppe i Strömbeck, när jag har gjort det. Den är så långt ifrån mig och min röst som en låt bara kan komma, men jag försöker verkligen. Kämpar som en hund faktiskt.
Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker jag upp, om flygplanen går vill säga. Har ni funderat på hur mycket naturkatastrofer det varit på senaste tiden? Jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott. You name it och det har inträffat någonstans i världen inom loppet av ett par veckor. Eller så är det bara sensationsjournalistik. Min personliga teori som är lite skrämmande är att det är en försmak på vad som komma skall, 2012 är snart här gott folk...
Nä, nu lämnar vi teorier och deeptalk. Återgår till vardagen och I-landsproblemen. Som just nu består av att jag har tusentals trådar som hänger och jag vill bara knyta ihop säcken. Många vägbeskrivningar, inget mål.
Nu har jag arbetsintervju, vilket är bra, får jag jobb så är saker och ting löst om jag inte kommer in på någon musikalutbildning och väljer att inte studera på högskola. Då kan jag jobba och spara pengar och sjunga och dansa och förbereda mig för nästa års insökan. Eller så åker jag iväg någonstans och lägger min hemliga dröm på hyllan. Eller så börjar jag plugga på högskolan i Stockholm: socialantropologi. Blir student på riktigt, flyttar hemifrån, flyttar bort från Gustav. Eller så bara jobbar jag och chillar, festar, kanske tar en resa någonstans. Vad ska alla andra göra, vad ska Gustav göra?
Jag vill bara komma in på en musikalutbildning, men är jag tillräckligt duktig? Jag har ju inte flera års träning, eller sånglektioner i bagaget. Jag har lite dans, lite teater, lite sång. Jag brukar få höra att jag har talang och scennärvaro, men har jag verkligen vad som krävs? Om det enda som krävs är kärlek till scenen, att synas och kärlek för teater då har jag verkligen det som krävs. För jag älskar det. Men räcker det?
Hur kan det vara såhär jobbigt att ta studenten? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag det? Vad ska det bli av mig?
Jag vill, som sagt, bara knyta ihop säcken, få pusselbitarna att hamna på rätt plats, känna lugnet i magen. Jaja, såhär känner väl varje jävla student. Det finns för många valalternativ! Stackars oss, curlingungarna från 90-talet!
Man kan i alla fall inte säga att jag ligger på latsidan. Jag har en plan för allting, jag har lösning och back-up för det mesta som kan hända. Typiskt mig. Att alltid ha en plan.
Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker jag upp, om flygplanen går vill säga. Har ni funderat på hur mycket naturkatastrofer det varit på senaste tiden? Jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott. You name it och det har inträffat någonstans i världen inom loppet av ett par veckor. Eller så är det bara sensationsjournalistik. Min personliga teori som är lite skrämmande är att det är en försmak på vad som komma skall, 2012 är snart här gott folk...
Nä, nu lämnar vi teorier och deeptalk. Återgår till vardagen och I-landsproblemen. Som just nu består av att jag har tusentals trådar som hänger och jag vill bara knyta ihop säcken. Många vägbeskrivningar, inget mål.
Nu har jag arbetsintervju, vilket är bra, får jag jobb så är saker och ting löst om jag inte kommer in på någon musikalutbildning och väljer att inte studera på högskola. Då kan jag jobba och spara pengar och sjunga och dansa och förbereda mig för nästa års insökan. Eller så åker jag iväg någonstans och lägger min hemliga dröm på hyllan. Eller så börjar jag plugga på högskolan i Stockholm: socialantropologi. Blir student på riktigt, flyttar hemifrån, flyttar bort från Gustav. Eller så bara jobbar jag och chillar, festar, kanske tar en resa någonstans. Vad ska alla andra göra, vad ska Gustav göra?
Jag vill bara komma in på en musikalutbildning, men är jag tillräckligt duktig? Jag har ju inte flera års träning, eller sånglektioner i bagaget. Jag har lite dans, lite teater, lite sång. Jag brukar få höra att jag har talang och scennärvaro, men har jag verkligen vad som krävs? Om det enda som krävs är kärlek till scenen, att synas och kärlek för teater då har jag verkligen det som krävs. För jag älskar det. Men räcker det?
Hur kan det vara såhär jobbigt att ta studenten? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag det? Vad ska det bli av mig?
Jag vill, som sagt, bara knyta ihop säcken, få pusselbitarna att hamna på rätt plats, känna lugnet i magen. Jaja, såhär känner väl varje jävla student. Det finns för många valalternativ! Stackars oss, curlingungarna från 90-talet!
Man kan i alla fall inte säga att jag ligger på latsidan. Jag har en plan för allting, jag har lösning och back-up för det mesta som kan hända. Typiskt mig. Att alltid ha en plan.
Kommentarer
Trackback
