slutet och början
Nu är det gjort. Som ett "puff" och det är över. Det som man har gått och spänt sig för, och funderat på, och slingat håret och solat solarium och odlat långa naglar för och framförallt sett fram emot. Studenten. Och nu är det förbi och jag känner mig minst sagt avslappnad. Lite för avslappnad kanske.
Jag hade i alla fall världens bästa studentdag. Allting var så bäst! Tänker jag tillbaka på den tionde juni så får jag ont i magen av både lycka och sorg. Man känner att det är över, den där perioden. Nu väntar ovisshet och frihet. Frihet? Herremingud, jag får tydligen göra vad som helst och jag har alla möjligheter i världen.
Finfina presenter har jag fått i alla fall, en systemkamera (HURRA) och pengar som räckte till en dator (WOW) och massa annat smått och fint och underbart.
Resterna av mammas fantastiska mat är uppätna (förutom de tio gudomliska tårtorna i frysen - gudomligt farliga) och blommorna är vissna. Det enda som återstår är några heliumballonger och ett par finnar i pannan efter all sprit, oregelbunden sömn och till viss del moderns hallonmoussekladdkakhimmelsktgottorgasm-tårtor.
som sagt, fri som en fågel!
Jag hade i alla fall världens bästa studentdag. Allting var så bäst! Tänker jag tillbaka på den tionde juni så får jag ont i magen av både lycka och sorg. Man känner att det är över, den där perioden. Nu väntar ovisshet och frihet. Frihet? Herremingud, jag får tydligen göra vad som helst och jag har alla möjligheter i världen.
Finfina presenter har jag fått i alla fall, en systemkamera (HURRA) och pengar som räckte till en dator (WOW) och massa annat smått och fint och underbart.
Resterna av mammas fantastiska mat är uppätna (förutom de tio gudomliska tårtorna i frysen - gudomligt farliga) och blommorna är vissna. Det enda som återstår är några heliumballonger och ett par finnar i pannan efter all sprit, oregelbunden sömn och till viss del moderns hallonmoussekladdkakhimmelsktgottorgasm-tårtor.
som sagt, fri som en fågel!
urladdad svettstrumpa
Japp, det är en jävligt bra beskrivning idag. Urladdad svettstrumpa. Alltså inte rumpa, utan strumpa.
Vaknade i Gustavs säng idag, orkade inte öppna ögonen, låg där med huvudet mot hans bröst och ville inte öppna ögonen, han är så mysig när han sover och jag var så trött. Så jag somnade om och drömde om maginfluensa. Jo, det är sant! Jävligt äckligt faktiskt. Men jag befann mig i New York och hade maginfluensa så jag ville ändå fortsätta sova. Så småningom tycker min pojkvän att det är dags att vakna. Men det tycker inte jag. Jag var en död fisk. Men efter lite frukost på sängen var jag vaken, men ändå inte redo för att kliva upp. Vid halv ett blev jag uppdragen med hot. Fortfarnade trött som ett as. Förstår egentligen inte varför, jag har sovit så himla mycket nu på senaste tiden, men jag känner mig som en zombie.
I fredags höll vi vår vernissage. ÄNTLIGEN! Och så duktiga vi har varit jag och Lysan. 4200 kronor samlade vi in under kvällen. Nu har vi upp emot 10 000 kronor. Förstår ni att det är pengar som räcker för att hålla igång två stycken skolklasser i ett helt år med lärarlöner, material osv. Vi kanske ser till att ca 60 stycken små bengaler blir läs-, och skrivkunniga. Ni förstår nog inte lyckan. Den kan man nog bara förstå om man har varit på plats och mött dessa människor.
Nu har jag bara en sak kvar som rör projektet och det är rappporten. Det är den jag ska ägna min söndag åt. Jag, min trötta kropp och mina slitna hjärnceller som har stressat alldeles för mycket på sista tiden ska försöka sammanställa det nu. Får jag inte MVG på projektarbetet ska jag stämma dem jävlarna. INGEN har lagt ner så mycket energi, tid och engagemang. Hundra timmar ska det gå åt till projektarbetet. Vår resa gick på 500 h. Lägg sedan till alla förberedelser, vaccineringar, utprovning av lektionsmaterial, föreläsningar, förberedning av föreläsningar, vernissage med mera. Dessutom pratar vi om det hela tiden, drömmer om det, planerar in tid för det, låter våra kärleksliv ta stryk på grund av det.
Som sagt. Får jag inte MVG så vet jag var min lärares brevlåda bor.
Så var det sagt!
Hjärtliga kramar från pisse-Johanna
Vaknade i Gustavs säng idag, orkade inte öppna ögonen, låg där med huvudet mot hans bröst och ville inte öppna ögonen, han är så mysig när han sover och jag var så trött. Så jag somnade om och drömde om maginfluensa. Jo, det är sant! Jävligt äckligt faktiskt. Men jag befann mig i New York och hade maginfluensa så jag ville ändå fortsätta sova. Så småningom tycker min pojkvän att det är dags att vakna. Men det tycker inte jag. Jag var en död fisk. Men efter lite frukost på sängen var jag vaken, men ändå inte redo för att kliva upp. Vid halv ett blev jag uppdragen med hot. Fortfarnade trött som ett as. Förstår egentligen inte varför, jag har sovit så himla mycket nu på senaste tiden, men jag känner mig som en zombie.
I fredags höll vi vår vernissage. ÄNTLIGEN! Och så duktiga vi har varit jag och Lysan. 4200 kronor samlade vi in under kvällen. Nu har vi upp emot 10 000 kronor. Förstår ni att det är pengar som räcker för att hålla igång två stycken skolklasser i ett helt år med lärarlöner, material osv. Vi kanske ser till att ca 60 stycken små bengaler blir läs-, och skrivkunniga. Ni förstår nog inte lyckan. Den kan man nog bara förstå om man har varit på plats och mött dessa människor.
Nu har jag bara en sak kvar som rör projektet och det är rappporten. Det är den jag ska ägna min söndag åt. Jag, min trötta kropp och mina slitna hjärnceller som har stressat alldeles för mycket på sista tiden ska försöka sammanställa det nu. Får jag inte MVG på projektarbetet ska jag stämma dem jävlarna. INGEN har lagt ner så mycket energi, tid och engagemang. Hundra timmar ska det gå åt till projektarbetet. Vår resa gick på 500 h. Lägg sedan till alla förberedelser, vaccineringar, utprovning av lektionsmaterial, föreläsningar, förberedning av föreläsningar, vernissage med mera. Dessutom pratar vi om det hela tiden, drömmer om det, planerar in tid för det, låter våra kärleksliv ta stryk på grund av det.
Som sagt. Får jag inte MVG så vet jag var min lärares brevlåda bor.
Så var det sagt!
Hjärtliga kramar från pisse-Johanna
Vill knyta ihop säcken
Idag har jag sjungit och gjort övningar med rösten i två timmar. Jag har dessutom tränat in en monolog och hittat en andra. Jag har varit ambitiös. Jag har till och med ringt upp mamma och sjungit för henne i bilen. Jag hatar den låten. Hatar, hatar, hatar den. Men det kommer kännas så bra när jag har fått den sjungen uppe i Strömbeck, när jag har gjort det. Den är så långt ifrån mig och min röst som en låt bara kan komma, men jag försöker verkligen. Kämpar som en hund faktiskt.
Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker jag upp, om flygplanen går vill säga. Har ni funderat på hur mycket naturkatastrofer det varit på senaste tiden? Jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott. You name it och det har inträffat någonstans i världen inom loppet av ett par veckor. Eller så är det bara sensationsjournalistik. Min personliga teori som är lite skrämmande är att det är en försmak på vad som komma skall, 2012 är snart här gott folk...
Nä, nu lämnar vi teorier och deeptalk. Återgår till vardagen och I-landsproblemen. Som just nu består av att jag har tusentals trådar som hänger och jag vill bara knyta ihop säcken. Många vägbeskrivningar, inget mål.
Nu har jag arbetsintervju, vilket är bra, får jag jobb så är saker och ting löst om jag inte kommer in på någon musikalutbildning och väljer att inte studera på högskola. Då kan jag jobba och spara pengar och sjunga och dansa och förbereda mig för nästa års insökan. Eller så åker jag iväg någonstans och lägger min hemliga dröm på hyllan. Eller så börjar jag plugga på högskolan i Stockholm: socialantropologi. Blir student på riktigt, flyttar hemifrån, flyttar bort från Gustav. Eller så bara jobbar jag och chillar, festar, kanske tar en resa någonstans. Vad ska alla andra göra, vad ska Gustav göra?
Jag vill bara komma in på en musikalutbildning, men är jag tillräckligt duktig? Jag har ju inte flera års träning, eller sånglektioner i bagaget. Jag har lite dans, lite teater, lite sång. Jag brukar få höra att jag har talang och scennärvaro, men har jag verkligen vad som krävs? Om det enda som krävs är kärlek till scenen, att synas och kärlek för teater då har jag verkligen det som krävs. För jag älskar det. Men räcker det?
Hur kan det vara såhär jobbigt att ta studenten? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag det? Vad ska det bli av mig?
Jag vill, som sagt, bara knyta ihop säcken, få pusselbitarna att hamna på rätt plats, känna lugnet i magen. Jaja, såhär känner väl varje jävla student. Det finns för många valalternativ! Stackars oss, curlingungarna från 90-talet!
Man kan i alla fall inte säga att jag ligger på latsidan. Jag har en plan för allting, jag har lösning och back-up för det mesta som kan hända. Typiskt mig. Att alltid ha en plan.
Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker jag upp, om flygplanen går vill säga. Har ni funderat på hur mycket naturkatastrofer det varit på senaste tiden? Jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott. You name it och det har inträffat någonstans i världen inom loppet av ett par veckor. Eller så är det bara sensationsjournalistik. Min personliga teori som är lite skrämmande är att det är en försmak på vad som komma skall, 2012 är snart här gott folk...
Nä, nu lämnar vi teorier och deeptalk. Återgår till vardagen och I-landsproblemen. Som just nu består av att jag har tusentals trådar som hänger och jag vill bara knyta ihop säcken. Många vägbeskrivningar, inget mål.
Nu har jag arbetsintervju, vilket är bra, får jag jobb så är saker och ting löst om jag inte kommer in på någon musikalutbildning och väljer att inte studera på högskola. Då kan jag jobba och spara pengar och sjunga och dansa och förbereda mig för nästa års insökan. Eller så åker jag iväg någonstans och lägger min hemliga dröm på hyllan. Eller så börjar jag plugga på högskolan i Stockholm: socialantropologi. Blir student på riktigt, flyttar hemifrån, flyttar bort från Gustav. Eller så bara jobbar jag och chillar, festar, kanske tar en resa någonstans. Vad ska alla andra göra, vad ska Gustav göra?
Jag vill bara komma in på en musikalutbildning, men är jag tillräckligt duktig? Jag har ju inte flera års träning, eller sånglektioner i bagaget. Jag har lite dans, lite teater, lite sång. Jag brukar få höra att jag har talang och scennärvaro, men har jag verkligen vad som krävs? Om det enda som krävs är kärlek till scenen, att synas och kärlek för teater då har jag verkligen det som krävs. För jag älskar det. Men räcker det?
Hur kan det vara såhär jobbigt att ta studenten? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag det? Vad ska det bli av mig?
Jag vill, som sagt, bara knyta ihop säcken, få pusselbitarna att hamna på rätt plats, känna lugnet i magen. Jaja, såhär känner väl varje jävla student. Det finns för många valalternativ! Stackars oss, curlingungarna från 90-talet!
Man kan i alla fall inte säga att jag ligger på latsidan. Jag har en plan för allting, jag har lösning och back-up för det mesta som kan hända. Typiskt mig. Att alltid ha en plan.
En alldeles för stor studentmössa
Känner att jag inte hänger med. Fast, å andra sidan har jag börjat vänja mig vid den känslan. Jag hänger aldrig med i mitt eget liv, framförallt hänger inte min kropp med. Den är sjuk och förkyld och halsflussig som alltid.
Idag fick vi studentmössorna, då kände jag det. I hela kroppen kändes det. Lite som en elektrisk puls från tårna ut till hårtopparna, och så fick jag rysningar. Jag är medveten om att jag är onödigt sentimental, men så är jag. Förövrigt är den alldeles för stor, jag drunknar i den. Kommer bli kul på studenten efter ett par glas skumpa. Då kommer den glida ner i ögonen och jag kommer springa in i folk. Jag kan redan se det framför mig, ES3 på flaket och jag som råkar krocka lite med en som ramlar över nästa... Här sitter jag och skrattar åt den imaginära dominoeffekten.
Saker som händer framöver:
- Strömbeck Musikalakademin Umeå
- Premiär "Vi gör det på Elefanten"
- Prag med kören
- Ölands musikteaterskola
- Markaryd musikal
- Bjärnum musikteater
- Studenten
Jag far över halva landet helt enkelt.
Som sagt, jag hänger inte med.
Idag fick vi studentmössorna, då kände jag det. I hela kroppen kändes det. Lite som en elektrisk puls från tårna ut till hårtopparna, och så fick jag rysningar. Jag är medveten om att jag är onödigt sentimental, men så är jag. Förövrigt är den alldeles för stor, jag drunknar i den. Kommer bli kul på studenten efter ett par glas skumpa. Då kommer den glida ner i ögonen och jag kommer springa in i folk. Jag kan redan se det framför mig, ES3 på flaket och jag som råkar krocka lite med en som ramlar över nästa... Här sitter jag och skrattar åt den imaginära dominoeffekten.
Saker som händer framöver:
- Strömbeck Musikalakademin Umeå
- Premiär "Vi gör det på Elefanten"
- Prag med kören
- Ölands musikteaterskola
- Markaryd musikal
- Bjärnum musikteater
- Studenten
Jag far över halva landet helt enkelt.
Som sagt, jag hänger inte med.
80-talet vart tog't du vägen?
