JohannaFridaWilma

Idag har jag sjungit och gjort övningar med rösten i två timmar. Jag har dessutom tränat in en monolog och hittat en andra. Jag har varit ambitiös. Jag har till och med ringt upp mamma och sjungit för henne i bilen. Jag hatar den låten. Hatar, hatar, hatar den. Men det kommer kännas så bra när jag har fått den sjungen uppe i Strömbeck, när jag har gjort det. Den är så långt ifrån mig och min röst som en låt bara kan komma, men jag försöker verkligen. Kämpar som en hund faktiskt.

Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker jag upp, om flygplanen går vill säga. Har ni funderat på hur mycket naturkatastrofer det varit på senaste tiden? Jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott. You name it och det har inträffat någonstans i världen inom loppet av ett par veckor. Eller så är det bara sensationsjournalistik. Min personliga teori som är lite skrämmande är att det är en försmak på vad som komma skall, 2012 är snart här gott folk...

Nä, nu lämnar vi teorier och deeptalk. Återgår till vardagen och I-landsproblemen. Som just nu består av att jag har tusentals trådar som hänger och jag vill bara knyta ihop säcken. Många vägbeskrivningar, inget mål.

Nu har jag arbetsintervju, vilket är bra, får jag jobb så är saker och ting löst om jag inte kommer in på någon musikalutbildning och väljer att inte studera på högskola. Då kan jag jobba och spara pengar och sjunga och dansa och förbereda mig för nästa års insökan. Eller så åker jag iväg någonstans och lägger min hemliga dröm på hyllan. Eller så börjar jag plugga på högskolan i Stockholm: socialantropologi. Blir student på riktigt, flyttar hemifrån, flyttar bort från Gustav. Eller så bara jobbar jag och chillar, festar, kanske tar en resa någonstans. Vad ska alla andra göra, vad ska Gustav göra?

Jag vill bara komma in på en musikalutbildning, men är jag tillräckligt duktig? Jag har ju inte flera års träning, eller sånglektioner i bagaget. Jag har lite dans, lite teater, lite sång. Jag brukar få höra att jag har talang och scennärvaro, men har jag verkligen vad som krävs? Om det enda som krävs är kärlek till scenen, att synas och kärlek för teater då har jag verkligen det som krävs. För jag älskar det. Men räcker det?

Hur kan det vara såhär jobbigt att ta studenten? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag det? Vad ska det bli av mig?
Jag vill, som sagt, bara knyta ihop säcken, få pusselbitarna att hamna på rätt plats, känna lugnet i magen. Jaja, såhär känner väl varje jävla student. Det finns för många valalternativ! Stackars oss, curlingungarna från 90-talet!
Man kan i alla fall inte säga att jag ligger på latsidan. Jag har en plan för allting, jag har lösning och back-up för det mesta som kan hända. Typiskt mig. Att alltid ha en plan.

Igår hade jag ballet. Vilken fantastisk lektion! Det är nog den bästa balletlektionen jag har varit på i hela mitt liv. Jag gick därifrån med fjärilar i magen och ett obekant lugn i hela kroppen.

Det var en ny lärare, en fransman. (Det lät som om jag pratade om en korv). I mitten av lektionen kom han fram till mig och sa "Du är vacker Johanna, glöm aldrig det". Jag är ju ingen professionell dansare på något sätt, jag gör det för att det är kul och för att jag mår bra av det och för att min hemliga dröm är att bli musikalartist. Den här läraren förstod att jag behövde höra att jag var bra. Det är jag väldigt tacksam för.

Särskilt just nu, mitt i min "anti-allting-som-kan-tänkas-få-mig-att-känna-mig-ful-och-dålig-period". Jag undviker bloggar, tjejtidningar och typiska tjejprat. Det har hjälpt, jag har hållt på en vecka och det känns redan bättre, och så danslärarens ord ovanpå det. Känns bra!

Igår fick jag förresten ett samtal och ett erbjudande om arbetsintervju. YES! Burger King på Mobilia, oooh, drömmen! Haha, skämt åsido. Jag gör anything för lite mer pengar i kassan och för att kunna starta ett sparkonto. Anything. Okej, kanske inte riktigt anything, men nästan. JAG VILL HA DETTA JOBBET. Jag ska vara så jäkla övertrevlig och översocial och överutåtriktad och överambitiös och överbra på tisdag när det är arbetsintervju.

Så kan nog jobbet bli mitt. Jag menar jag har ju erfarenhet inom yrket (wow, välmeriterad) och jag är ganska trevlig när jag sätter den sidan till!

En vacker kvinna i Bangladesh.
Jag älskar det landet, jag älskar människorna. En dag ska jag tillbaka.
I måndags samlade vi in 2250 kr på Druidvillan. Män i kostym som druckit snaps är givmilda. Tackar pappa än en gång för hjälpen, 2250 kr är många lärarlöner.

Perspektiv är underliga saker.

Sådana som oss går inte att stänga in i en bur.

Karin Boye sa en gång att det gör ont när knoppar brister. Ingen vet egentligen vad hon menade med det, det enda vi kan göra är analysera, reflektera, diskutera. Ni vet allt det där som står i mvg-kriterierna.

Det gör ont när knoppar brister. Det är vår nu men alla känns mer depp än när det var vinter. Det är vår och solen skiner och vi borde sitta på skolbänkar och få fräknar på näsan. Jag tänker inte vara depp, det är dags att gaska upp sig. Det är vår mina vänner, sen skiter vi väl om knopparna får ont?

Mor min säger att vi ska städa imorgon. Vårstäda. Jobbigt det lät. Vårstäda innebär damma, dammsuga, tvätta, vädra, damma lite till, tvätta, vädra, damma än en gång, tvätta, svabba, damma, damma, damma...

Det gör jävligt ont när knopparna brister.

Känner att jag inte hänger med. Fast, å andra sidan har jag börjat vänja mig vid den känslan. Jag hänger aldrig med i mitt eget liv, framförallt hänger inte min kropp med. Den är sjuk och förkyld och halsflussig som alltid.

Idag fick vi studentmössorna, då kände jag det. I hela kroppen kändes det. Lite som en elektrisk puls från tårna ut till hårtopparna, och så fick jag rysningar. Jag är medveten om att jag är onödigt sentimental, men så är jag. Förövrigt är den alldeles för stor, jag drunknar i den. Kommer bli kul på studenten efter ett par glas skumpa. Då kommer den glida ner i ögonen och jag kommer springa in i folk. Jag kan redan se det framför mig, ES3 på flaket och jag som råkar krocka lite med en som ramlar över nästa... Här sitter jag och skrattar åt den imaginära dominoeffekten.

Saker som händer framöver:

- Strömbeck Musikalakademin Umeå
- Premiär "Vi gör det på Elefanten"
- Prag med kören
- Ölands musikteaterskola
- Markaryd musikal
- Bjärnum musikteater
- Studenten

Jag far över halva landet helt enkelt.

Som sagt, jag hänger inte med.

En dag som denna med ett äpple som någon med ont i halsen har gnagt på (dvs Jag) ska man lyssna på trams-musik, som min bror så fint kallar det, tänk: lala, akustisk gitarr och lite mer lala. Jag gillar sån musik, särskilt på regniga dagar när jag har ont i halsen.

Min pojkvän gav mig precis en puss på munnen, för att sedan säga att jag luktar äckligt i den. "Hallå, halsfluss luktar inte gott". För att vara snäll mot mig ska han nu skiva grapefrukt, "C-vitamin som hjälper ditt jävla immunförsvar". Undrar i mitt stilla sinne vilket immunförsvar han menar, kanske det som alla andra hoppas så mycket på? Personligen har jag gett upp hoppet, det är och kommer nog alltid vara avlägset. Men det finns värre saker än avlägsna immunförsvar. Nu ska jag försöka äta skivad grapefrukt, om det går ner i min igensvullna hals.





Jack Johnson är född på Hawaii. Inget som förvånar mig. Han är nog en sån som springer runt i flip-flops och blommiga skjortor och surfar på ljumma vågor. En riktigt livsnjutare. En sån som man skulle ha blivit.

Fantastiskt. Helt jävla underbart!

Jag är sjuk. Nämen, visst är det förvånande?

Igår hade jag räkkväll här hemma, vilken lyckad tillställning. Jag gjorde de godaste drinkarna den här världen någonsin skådat. Den heter Very Berry, det kom jag och Lysan på när vi åkte buss. De kommer bli efterfrågade. Men receptet är hemligt, i alla fall tills jag skaffat patent på det.

Här sitter jag, totalt ensam. Ensam. Bara jag, inte ens mormor är hemma! Gustav är på fest, alla girlfriends är ute, pappa jobbar och mamma är i huvudstaden. Kan nog inte komma på sist jag har varit ensam såhär länge, hela dagen. Känns underligt, men skönt på något vis. Jag lär känna mig själv och påskäggen (som innehåller förjävla äckligt godis).

Jag har bokstavligen bott i soffan idag, och sett en massa konstiga saker på tv, typ Gone With The Wind. Otroligt dryg film, ändå fick jag rysningar och grät om vartannat. I blame it on the fever.

Nu ska jag se Körslaget! yeey

Springer runt som en salig ko i morgonrock med matchande frilla. Känner mig osedvanligt osexig. Gustav åkte precis, jag är som ett litet barn; och nu blir jag ensam. Fast bara fram till kvällen för jag har bjudit hit en massa tjejer på räkkväll. Bestämde ju mig för att prova det för ca en vecka sen, Lysans och Lindys fel vill jag påstå, har alltid avskytt räkor, ser ju riktigt vedervärdiga ut! Som rosa fiskluktande ostkrokar (att jag säger ostkrokar istället för ostbågar är Maria Montazamis fel).

Men nu älskar jag det. Det är riktigt fint! Så det blir räkor, vin, ost och kex och jag har även planerat in lite Wii, Burk, KroppMotKropp och Twister. Sådana här kvällar borde man göra oftare, ikväll är det bara jag som känner alla. Hoppas att det blir bra och inte katastrof.

Om det blir katastrof (vilket det inte kommer att bli) så räddar förmodligen KB oss.


Puss så länge, ska köra och handla nu!