Beslutångest

Jag mår inte dåligt. Jag är bara rastlös, och arg och osäker och självsäker och svettig och kall omvartannat.

Men jag mår bra.

Dagen spenderades i sängen, med att filosofera som en idiot, eller som den smarta tonåring jag är. Jag är smart, jag ska bara komma på något att göra med all smarthet.

Jag har förlorat min myckenhet. Liksom. Jag är inte så mycket längre... Jag vill vara mer, jag vill ha dig mer, jag vill vara mig mer, jag vill mer, jag vill så jävla mycket mer.

Ni hör ångesten? Den väller snart över.

Nu tar jag snart bussen in mot malmö. Jag ska sjunga och dansa, satsar stenhårt på att komma in på en skola nästa år.

Jag saknar min pojkvän. Jättemycket.

"JAG SKA KÖPA EN KÄRRINGAKÖRD JÄVLA POLO"

Min pojkvän har ett temperament som inte är att leka med. Särskilt inte när det kommer till sådana saker som hans bil. Hans bil är hans bästa ägodel, man kan jämföra stoltheten med en mans vanliga stolthet över hans mer intima kroppsdelar, frustrationen är dessutom ungefär densamma när bilen inte fungerar som när hans fallos inte visar upp de vanliga färdigheterna.

Detta temperament fick jag uppleva idag. Alltså bil-frustrationen. Det var tydligen kopplingen som inte "tog" och växlarna som inte "gick i". Jag som inte förstår någonting om bilar försöker nicka och se medlidande ut. Det är ju trots att 50 000 kronors "skrot" som inte presterar enligt förväntningarna.

Tillsist fick vi putta, och då var ilskan så märkbar att det ångade ur öronen på honom. Jag vågade inte fälla kommentarer som "det är materiella saker", "det är bara en bil", "tänk på världssvälten" osv.

Det hade nog varit lika uppskattat som när han tycker att en självlysande finne på näsan "inte är hela världen" eller när klänningen som jag skulle ha på mig på festen visar sig ha krympt i tvätten. Så jag höll tyst, helt enkelt det mest säkra att göra.

Det första han gjorde när vi kom innanför dörren är att gå in på blocket, mötesplats för alla bilälskande människor och letar upp "en bil som i alla fall fungerar", tydligen är Polo en sådan. "Ingrid i Ystad säljer sin röda jävla Polo, lika bra att jag kör dit och hämtar den". Jag sitter tyst bredvid och bara nickar, försöker låta smart "ja, tjejer kör inte sönder sina bilar" varpå Gustav utropar "JAG SKA KÖPA EN KÄRRINGAKÖRD JÄVLA POLO".

När hans lite mer bilkunniga kompis hade undersökt bilen kommer Gustav in till mig med ett litet skamset leende, "jag ska inte alls köpa en Polo älskling.. Det var bara bromsvätskan". Tydligen var det goda nyheter eftersom han hade ett nästintillt fromt leende på läpparna, jag bara nickade och log och såg ut som om jag fattade hur bra allting precis blev.

Så nu har jag en nöjd pojkvän, och han får gärna skynda sig från sitt paradis (Biltema) för nu börjar snart bröllopet.

Imorgon åker vi till Grekland, långt bort från kopplingar, bromsvätskor och röda Polos.

En liten deklaration

Jag är kär i min pojkvän.
Men inte sådär nykär längre, det är jag bara ibland.
Snarare mer tryggt kär, jag liksom älskar honom. Jag är så trygg i honom och han är så trygg i mig och ändå har vår trygghet inte förstört någonting.
Jag vet inte hur livet hade varit utan Gustav, jag vågar inte ta reda på det heller, jag vill inte ha reda på det.
Livet är fint!
Det är snart vår och snart student och vi har skrivit inbjudningslista till min student. Idiotiskt lång. Snart snart snart.

Jag hjärta Du

Min helg har innehållit många goda frukostar (två stycken), en utgång (utan sprit i kroppen) och mycket mys med Gussen.

Dessutom har jag varit arg och stressad men ändå fått väldigt lite gjort.








RSS 2.0