JohannaFridaWilma

Det bröt loss idag. Allt var mitt fel. Det är oftast det, mitt fel alltså. Särskilt när saker bryter loss, även fast att det inte är min mening. Jag gör något som är en liten sträcka över gränsen och motparten bryter loss vilket gör att jag bryter loss ännu mer. Tillsist slutar det i salta kinder, stickiga ögon, ångest, djupa samtal, skrik och egentligen ingenting mer. Diskussioner av detta slag slutar bara i tystnad och mer ont i magen.

Jag flyttar nog hem till pappa imorgon. Ja, det gör jag. Jag tror det är bäst för alla parter. Mest för mammas del, avlastning i mammandet. Jag är en krävande person, det är jag nog.

Ska bara orka ta tag i det. Men hellre det än att vara här och känna mig dum. Skämmas. Det är jobbigt att ha en familj med en mamma och en person som man mer eller mindre är ihoptutad med och så jag. Vi är inge enkla personer någon av oss.

Visst är det krävande den här konstellationen, och jag känner mig kvävd. Och jag blir ledsen och jag blir irriterad och jag smäller av och jag gråter.

Ja, jag är medveten om att jag är löjlig. Ja, jag är dessutom medveten om att det finns värre saker att oroa sig för. Ja, jag kanske beter mig som om världen snurrar runt mig, men det är väldigt sällan jag tänker så på riktigt liksom.

Jag tycker inte att världen ska snurra runt mig, jag är ju den som vill vara överallt och finnas till överallt för att jag vill... vad vill jag egentligen?

Jag är nog för stor för det här, men alldeles för liten för att ha något att säga till om. Att sticka härifrån känns som ett bra alternativ. Bort. Men ändå så är jag så hemmakär, men just nu känner jag mig dum. Smyga runt på tå för att jag skäms för att jag beter mig som en, ja du sa det, en idiot. Jag är dum i huvudet. I know.

Nu ska jag sova, och tycka synd om mig själv, det är sant, jag älskar att tycka synd om mig själv. Det är verkligen det bästa jag vet.