Med en ny syn
Jag är hemkommen från Bangla! Eller, jag har varit hemkommen ett bra tag nu. En upplevelse rikare och starkare skulle jag verkligen vilja säga. Och jag vill tillbaka, Sverige är ett grått och tråkigt land som dessutom är täckt i vit snö (det mest färgglada för tillfället). Men visst är det skönt att vara hemma, till alla bekvämligheter som mjuk säng och varm dusch och annan mat än ris. Självklart är det underbart att vara hemma hos mamma och sist men absolut inte minst hos min Gustav.
Jag har så mycket att berätta om min resa att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Kanske vid våra skolbesök, eller ska jag berätta om de fabriker vi varit på, om barnarbetarna eller om hur billigt allting var, att vi åt ris varje dag och naanbröd, att jag har lärt några bengaler att dansa bugg eller att jag kallades Dancer-Johanna. Dels för att vi var tre Johannor som åkte ner men mest för att jag inte kunde stå still så fort de började spela sin rytmiska musik.
Kanske borde jag berätta om Emmelys födelsedag och att vi sjöng "Happy Birthday" på en scen för säkerligen 300 bengaler? Om barnen som vi hade dans och teater med, om vår söta guide Idris eller om skandaltolken? Kanske om marknaden som luktade en blandning av kobajs och curry. Att våra sängar antagligen var sämre än sängarna i svenska fängelser, att lukten av giftigt insektsmedel och mögel var det sista man kände innan man somnade om kvällarna och att vi blev bjudna på ett hinduiskt bröllop. Som sagt, vi har gjort så mycket de två veckor vi var borta så jag vet inte vart jag ska börja.
Funderar på att skriva ner allting dag för dag utifrån min dagbok. Men det är ett ganska jobbigt projekt. Slår vad om att alla mina nära och kära hade blivit glada då, alla är så himla nyfikna men jag vet liksom inte riktigt vad jag ska svara på frågan "vad har ni gjort".
Jag gör nog det. Jag skriver nog ner hela min resedagbok, jag får kanske censurera den lite först. Men jag gör det, kan bli kul att spara det på bloggen också. Min lilla blogg.
Vårt lilla liv i Sverige, där snö är det enda som kan lysa upp. Jag ska tillbaka till Bangladesh, en vacker dag!
Jag har så mycket att berätta om min resa att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Kanske vid våra skolbesök, eller ska jag berätta om de fabriker vi varit på, om barnarbetarna eller om hur billigt allting var, att vi åt ris varje dag och naanbröd, att jag har lärt några bengaler att dansa bugg eller att jag kallades Dancer-Johanna. Dels för att vi var tre Johannor som åkte ner men mest för att jag inte kunde stå still så fort de började spela sin rytmiska musik.
Kanske borde jag berätta om Emmelys födelsedag och att vi sjöng "Happy Birthday" på en scen för säkerligen 300 bengaler? Om barnen som vi hade dans och teater med, om vår söta guide Idris eller om skandaltolken? Kanske om marknaden som luktade en blandning av kobajs och curry. Att våra sängar antagligen var sämre än sängarna i svenska fängelser, att lukten av giftigt insektsmedel och mögel var det sista man kände innan man somnade om kvällarna och att vi blev bjudna på ett hinduiskt bröllop. Som sagt, vi har gjort så mycket de två veckor vi var borta så jag vet inte vart jag ska börja.
Funderar på att skriva ner allting dag för dag utifrån min dagbok. Men det är ett ganska jobbigt projekt. Slår vad om att alla mina nära och kära hade blivit glada då, alla är så himla nyfikna men jag vet liksom inte riktigt vad jag ska svara på frågan "vad har ni gjort".
Jag gör nog det. Jag skriver nog ner hela min resedagbok, jag får kanske censurera den lite först. Men jag gör det, kan bli kul att spara det på bloggen också. Min lilla blogg.
Vårt lilla liv i Sverige, där snö är det enda som kan lysa upp. Jag ska tillbaka till Bangladesh, en vacker dag!
Kommentarer
Trackback
