JohannaFridaWilma

Allt kommer att bli bra.

Jag älskar dem orden och de enda som kan säga det så att jag verkligen tror på det är min mammut och min pojkvän. Även om min pojkvän tagit över som den person jag berättar mest för så står mamma kvar på sin guldpiedestal.

Ni vet den här perioden då man håller på att bli någonting man aldrig varit förr? Den är spännande, jobbig och uppslitande. Nu börjar man tänka "jag" om sig själv och inte som en person som måste ha sin mors tillåtelse för allt. Man håller på att bli någon som faktiskt snart kommer att ta hand om sig själv, förhoppningsvis. Men allting strider mot det lilla knyttet som helst vill krypa upp hos mamma och få kinden struken och höra att allting faktiskt kommer att bli bra.

Lars Winnerbäck har oftast väldigt rätt för sig, i alla fall om känslor som berör områden som ångest, smärta och hjärta.

Det kallas tvivel det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Men egentligen är jag inte så värst ångerfylld eller mår dåligt det är bara det att här står livet i farstun så nära inpå..

När Gustav kommer ska jag pussa på honom.