JohannaFridaWilma

Min pojkvän har ett temperament som inte är att leka med. Särskilt inte när det kommer till sådana saker som hans bil. Hans bil är hans bästa ägodel, man kan jämföra stoltheten med en mans vanliga stolthet över hans mer intima kroppsdelar, frustrationen är dessutom ungefär densamma när bilen inte fungerar som när hans fallos inte visar upp de vanliga färdigheterna.

Detta temperament fick jag uppleva idag. Alltså bil-frustrationen. Det var tydligen kopplingen som inte "tog" och växlarna som inte "gick i". Jag som inte förstår någonting om bilar försöker nicka och se medlidande ut. Det är ju trots att 50 000 kronors "skrot" som inte presterar enligt förväntningarna.

Tillsist fick vi putta, och då var ilskan så märkbar att det ångade ur öronen på honom. Jag vågade inte fälla kommentarer som "det är materiella saker", "det är bara en bil", "tänk på världssvälten" osv.

Det hade nog varit lika uppskattat som när han tycker att en självlysande finne på näsan "inte är hela världen" eller när klänningen som jag skulle ha på mig på festen visar sig ha krympt i tvätten. Så jag höll tyst, helt enkelt det mest säkra att göra.

Det första han gjorde när vi kom innanför dörren är att gå in på blocket, mötesplats för alla bilälskande människor och letar upp "en bil som i alla fall fungerar", tydligen är Polo en sådan. "Ingrid i Ystad säljer sin röda jävla Polo, lika bra att jag kör dit och hämtar den". Jag sitter tyst bredvid och bara nickar, försöker låta smart "ja, tjejer kör inte sönder sina bilar" varpå Gustav utropar "JAG SKA KÖPA EN KÄRRINGAKÖRD JÄVLA POLO".

När hans lite mer bilkunniga kompis hade undersökt bilen kommer Gustav in till mig med ett litet skamset leende, "jag ska inte alls köpa en Polo älskling.. Det var bara bromsvätskan". Tydligen var det goda nyheter eftersom han hade ett nästintillt fromt leende på läpparna, jag bara nickade och log och såg ut som om jag fattade hur bra allting precis blev.

Så nu har jag en nöjd pojkvän, och han får gärna skynda sig från sitt paradis (Biltema) för nu börjar snart bröllopet.

Imorgon åker vi till Grekland, långt bort från kopplingar, bromsvätskor och röda Polos.

Nu är det gjort. Som ett "puff" och det är över. Det som man har gått och spänt sig för, och funderat på, och slingat håret och solat solarium och odlat långa naglar för och framförallt sett fram emot. Studenten. Och nu är det förbi och jag känner mig minst sagt avslappnad. Lite för avslappnad kanske.

Jag hade i alla fall världens bästa studentdag. Allting var så bäst! Tänker jag tillbaka på den tionde juni så får jag ont i magen av både lycka och sorg. Man känner att det är över, den där perioden. Nu väntar ovisshet och frihet. Frihet? Herremingud, jag får tydligen göra vad som helst och jag har alla möjligheter i världen.

Finfina presenter har jag fått i alla fall, en systemkamera (HURRA) och pengar som räckte till en dator (WOW) och massa annat smått och fint och underbart.

Resterna av mammas fantastiska mat är uppätna (förutom de tio gudomliska tårtorna i frysen - gudomligt farliga) och blommorna är vissna. Det enda som återstår är några heliumballonger och ett par finnar i pannan efter all sprit, oregelbunden sömn och till viss del moderns hallonmoussekladdkakhimmelsktgottorgasm-tårtor.

som sagt, fri som en fågel!

Segt segare segast.

Jag är sämst på att få fritid. Är så extremt dålig på att använda den väl, jag är nog helt enkelt en människa som fungerar bäst under tidspress. Jag älskar att stressa.

Stressad är jag i alla fall inte alls för tillfället. Vissa kan tycka att det låter mycket med tre sommarjobb. Det är inte så mycket, inte än i alla fall. Jag har väl aldrig gillat det där med att ta det lugnt helt enkelt, dessutom har jag planer för hösten och framtiden, planer som kommer att kosta pengar. Så det är det som är planen, jobba, jobba, jobba.

Googlade runt på olika entertainmentjobb, är dock försent ute eftersom de flesta behövs kring sommaren. Nästa år, då ska jag söka. Tänk vad nice, sjunga, underhålla, dansa och passa barn i tre månaders tid i härligt klimat. Man kan ju knappast klaga!

Nä, nu säger ångesten efter moderns lite för goda hallonmousse-tårta att det är dags att dra fram inlinesen. Så jävla nice.


För övrigt åker jag till Grekland på söndag, med mitt hjärta!