JohannaFridaWilma

Oh, det är nästan så att man önskar att om man en dag fick en son så skulle man vara en hemsk människa och sätta honom på konståkning. Tänk så hade han blivit så här bra? Aaaah, det är så fint!

Allt kommer att bli bra.

Jag älskar dem orden och de enda som kan säga det så att jag verkligen tror på det är min mammut och min pojkvän. Även om min pojkvän tagit över som den person jag berättar mest för så står mamma kvar på sin guldpiedestal.

Ni vet den här perioden då man håller på att bli någonting man aldrig varit förr? Den är spännande, jobbig och uppslitande. Nu börjar man tänka "jag" om sig själv och inte som en person som måste ha sin mors tillåtelse för allt. Man håller på att bli någon som faktiskt snart kommer att ta hand om sig själv, förhoppningsvis. Men allting strider mot det lilla knyttet som helst vill krypa upp hos mamma och få kinden struken och höra att allting faktiskt kommer att bli bra.

Lars Winnerbäck har oftast väldigt rätt för sig, i alla fall om känslor som berör områden som ångest, smärta och hjärta.

Det kallas tvivel det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Men egentligen är jag inte så värst ångerfylld eller mår dåligt det är bara det att här står livet i farstun så nära inpå..

När Gustav kommer ska jag pussa på honom.

Min helg har innehållit många goda frukostar (två stycken), en utgång (utan sprit i kroppen) och mycket mys med Gussen.

Dessutom har jag varit arg och stressad men ändå fått väldigt lite gjort.

En töntig bild på en av de bästa platserna i världen. Jag älskar mitt rum och att vara på mitt rum. Jag älskar alla prycklar överallt och att här inte är en inch som det inte finns någonting av personligt värde på. I det här rummet har jag skrattat, gråtit, surat, deppat, stökat ner, pussats, möblerat om, skrivit, ritat, fotograferat, festat och varit mig själv i.

Jag har bott här alla tre åren av min gymnasietid, och det är väl här jag har hittat mig själv. Massa glitter, rosa, tavlor, minnen och ljus.

Jag älskar mitt rum och nu ska jag krypa ner i min mjuka och gosiga säng!

Tittar på universums sämsta film. Att man får lov att göra så dåliga filmer. Ännu värre att man får lov att visa den på tv. Herregud, det är ju alla hjärtans dag idag, hur kan man då slänga upp en B-film som Romy och Michele på tv då? När temat är som upplagt för filmen så går man en helt annan väg och tar den sämsta komedin med två korkade blondiner där den ena pratar som om hon har en bubbla i halsen och den andra som om hon inte fattar någonting. Usch.
Som sagt, mitt humör har inte varit på topp den här helgen. Känns skönt att det är måndag imorgon, jag ska ta vara på den här veckan. Göra allting som står på min att-göra-lista och jag ska bara njuta av dagen.
Dagarna börjar ju rinna iväg nu. Det gör sig mer och mer relevant. Att snart är gymnasietiden slut. Att jag snart sticker till Spanien.

Haha, antagligen är det B-filmen som får mig på sådana här tankar; återträffar med gymnasiefolken. Jag har gått i tre olika klasser och umgåtts med folk som inte gått i min klass, så jag vet inte riktigt vilka jag hade velat ha återträff med.

Om tio år är jag i alla fall nöjd med mitt liv. Då ska jag inte behöva ljuga ihop någonting för att imponera, jag ska bara vara så jävla imponerande. Inte för att jag tjänar mycket pengar eller så, mest för att jag kommer vara så tillfreds med allt. En yoga-tant kanske? En fembarns-mamma? En social antropolog som reser världen runt och klär mig i tunikor och har fotlänk med bjällra, som skriver små artiklar till olika tidningar och som är gift med Gustav.

Haha, oj, där lät jag fantasin skena iväg. Men så hade jag kunnat ha det! Resa runt överallt och ha ett fint litet hus med tavlor med porträtt av Buddha och vackra lyktor som hänger i taket och att jag fyller på våra fina samlingar med saker överalltifrån varenda gång jag kommer hem. Jag är aldrig borta för länge och de gånger jag är det så kommer Gustav och hälsar på. Fast han inte vet om det så kommer han också vara delaktig i något projekt, kanske bygga upp infrastrukturen i ett land?

Men innan vi kommer dit så ska vi bo i en liten studentlägenhet med en filt från Ikea på vår soffa från second hand. En liten kokvrå och nudlar till middag varje dag, hur vi sitter till långt in på nätterna med näsorna i varsin bok, i sista sekund inför tentan nästa dag, i vår stora säng med massvis av kuddar. Jag i en av hans gamla tröjor och bara ben och han i ett par slitna joggingbyxor. Med massa värmeljus och gamla rockklassiker spelandes i bakgrunden.

Vi har dessutom samlat ihop en hel del bilder på Marilyn Monroe och så har vi en rosa dammsugare som Gustav hatar.

Här skenar min fantasi iväg. Innan dess ska jag till Spanien och innan dess ska vi gå igenom studenten.

Tja, nu ska jag sova!

Ibland är livet fint. Första dagen i skolan i fredags, så skönt att äntligen få göra något konkret i sitt liv när det enda man sysslat med den senaste veckan har varit att springa fram och tillbaka till toaletten.

Yes, it's the ugly truth och det har kommit ur båda ändar! (Fy vad jag är äcklig). Mest har jag kräkts, det är som om maten jag fått i mig har snuddat min tomma stackars magsäcksbotten och så har den studsat tillbaka samma väg den kom ifrån. Energin har legat på noll, och jag som kom hem från Bangladesh och bara längtade efter massa god mat blev snuvad vid lyckan.

Aja, inte tid att klaga över det. Bortsett från att magen stött ifrån sig allt med substans har jag mått ganska bra. Skönt att vara hemma, man värdesätter fortfarande småsaker som mjuk säng och någonting annat än ris till middag.

I fredags beslöt jag mig dessutom att utmana ödet och drog med fina tjejer till kb. Inte bra när man i princip fastat en vecka, men jag tog det lugnt och det blev en relativt billig kväll. Otroligt att det bara kostar 20 spänn att komma in på Malmös i särklass mest lyckade uteställen. Otroligt vad bra musik de spelar. Otroligt att killar bad om ursäkt om de så mycket som råkade snudda till en. I like it. Är inte så jätteimponerad av ställen som Crown mm där man har massa äckliga händer kletandes överallt, där man måste se sig för om man råkar trampa någon tjej på tårna (tjejer på sådana ställen har en tendens att gå till överdrift vad gällande så små petitesser).

Gustav hade det inte lika trevligt. Tycker synd om honom. När han väl (och det händer inte för ofta) bestämmer sig för att sticka ut med sina killkompisar så blir det aldrig särskilt lyckat. Vid ett ringde han och berättade att en av hans bästa kompis hade blivit totalt misshandlad... av en vakt! Anabola steroid-monster med polerade hjässor är vad dem är. Sjukt. Men som sagt, ställen som Crown är inga höjdare. Monsterbiffar till vakter, tjuriga tjejer och sliskiga killar är inte min grej. Dyrt inträde på det gör inte heller saken bättre.

På lördagen var det upp sjukt tidigt, eller i alla fall tidigt om man räknar med det faktum att vi kom i säng kring fyra-snåret. Mammuten och jag begav oss till Danmark med tåg för att leta balklänning. Hon är totalt hypad vad gällande bal och studentklänningar trots att hon redan har gått igenom två studenter. Fast iförsig fick hon aldrig köpa balkänningar med tanke på att jag har två bröder.

Men klänningsletandet gick inte så bra. Vi letade mest affärer som sålde klänningar, men tydligen går inte folk i Danmark på bal eller finare tillställningar, de har ju inte nobelmiddagen så de ger väl upp allt hopp vad gällande långklänningar och smokingar. Helt lönlöst. När vi efter fyra timmars strövande fick ett tips om en brudaffär var förväntan stor, när vi väl hittade dit var det helt igenbommat. Sammanlagt hittade vi två klänningsaffärer och noll fina klänningar. Jag bemödade mig inte ens att prova dem. De var förskräckliga, som om någon färgblind glittergalen idiot och hans treåriga dotter som älskar fluff och rysch-pysch designat dem. Inte i min smak i varje fall.

På kvällen vankades det fredagsmys trots att det var lördag. Taco, melodifestival och spelfilm på fyran och vi var totalt Svenssons. Riktigt mysigt, jag går in för tacomys med själ och hjärta, finns inget bättre än att sitta och äta det tillsammans med familjen och man ska ha ALLA goda ingredienser, guacamole, philadelphia-salsa dipp och massa grönsaker och två olika köttfyllnader. Rena rama taburasen blev det.

Idag är en riktigt söndag och det är också mysigt. Har precis kommit hem från nästan två timmar på gymmet med Gustav "Biffen" Svensson. Han är grym som personlig tränare och jag kommer ha fet träningsvärk i morgon. Känns bra, nu storladdar vi till studenten! Har ju fått en kickstart i form av magsjuka efter Bangla så nu ska vi hålla uppe det här. På tisdag har jag konståkning och imorgon är det dans i skolan, dessutom ska jag fortsätta träna med Gustav. Det är mysigt att göra någonting sånt tillsammans. Då kan man kombinera naffsande i öronen med vettiga saker som pushups. Perfa!

Nä, nu säger mina svettiga lökar att det är dags för dusch. Sen är det lasange. Ni anar inte hur underbart det är att kunna äta!

Ciao!

Jag älskar teater. Jag älskar att stå på scen. Jag älskar att få en ny roll att anamma och lära känna och jag älskar när jag väl klurat mig igenom ett manus och när jag kan replikerna.

Men jag hatar att sitta och traggla igenom dem. Det är det värsta jag vet. Just nu önskar jag att jag hade en dubbelhäftande hjärna som snappade upp alla ord jag läste ordagrannt. Så att jag slapp att sitta och traggla. Jag har visserligen ett ganska bra minne, ibland till och med lite fotografiskt, men missar man ett ord så låter en replik fel och då blir allt fel.

Men till ikväll ska alla repliker sitta. Jag klarar det. Dessutom vågar jag inte riskera någonting annat, det är inte för uppskattat att var borta från repetitionerna i tre veckor för att sedan komma tillbaka och inte kunna ett dyft.

Skärpning!

Jag är hemkommen från Bangla! Eller, jag har varit hemkommen ett bra tag nu. En upplevelse rikare och starkare skulle jag verkligen vilja säga. Och jag vill tillbaka, Sverige är ett grått och tråkigt land som dessutom är täckt i vit snö (det mest färgglada för tillfället). Men visst är det skönt att vara hemma, till alla bekvämligheter som mjuk säng och varm dusch och annan mat än ris. Självklart är det underbart att vara hemma hos mamma och sist men absolut inte minst hos min Gustav.

Jag har så mycket att berätta om min resa att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Kanske vid våra skolbesök, eller ska jag berätta om de fabriker vi varit på, om barnarbetarna eller om hur billigt allting var, att vi åt ris varje dag och naanbröd, att jag har lärt några bengaler att dansa bugg eller att jag kallades Dancer-Johanna. Dels för att vi var tre Johannor som åkte ner men mest för att jag inte kunde stå still så fort de började spela sin rytmiska musik.

Kanske borde jag berätta om Emmelys födelsedag och att vi sjöng "Happy Birthday" på en scen för säkerligen 300 bengaler? Om barnen som vi hade dans och teater med, om vår söta guide Idris eller om skandaltolken? Kanske om marknaden som luktade en blandning av kobajs och curry. Att våra sängar antagligen var sämre än sängarna i svenska fängelser, att lukten av giftigt insektsmedel och mögel var det sista man kände innan man somnade om kvällarna och att vi blev bjudna på ett hinduiskt bröllop. Som sagt, vi har gjort så mycket de två veckor vi var borta så jag vet inte vart jag ska börja.

Funderar på att skriva ner allting dag för dag utifrån min dagbok. Men det är ett ganska jobbigt projekt. Slår vad om att alla mina nära och kära hade blivit glada då, alla är så himla nyfikna men jag vet liksom inte riktigt vad jag ska svara på frågan "vad har ni gjort".

Jag gör nog det. Jag skriver nog ner hela min resedagbok, jag får kanske censurera den lite först. Men jag gör det, kan bli kul att spara det på bloggen också. Min lilla blogg.

Vårt lilla liv i Sverige, där snö är det enda som kan lysa upp. Jag ska tillbaka till Bangladesh, en vacker dag!