Upp i rök!

Ska snart krypa till kojs, med min lön under huvudkudden...
Nej, jag bara skojade lite, självklart ska jag inte lägga den där.

Hade inte vågat det efter en viss historia jag hörde idag. Jag och pappa hade finbesök av min syrra och hennes familj; mina två systerbarn och hennes man. Gud vad stora mina systerbarn har blivit. Gud vad konstigt det låter att säga så. Det är nog första gången jag uttrycker mig så, innan har jag inte känt mig gammal nog i rollen, men det är ju en viss del som följer med att fylla myndig kanske? Nej, skämt åsido, jag blev faktiskt moster redan som 4-åring. Sen är jag ju en liten sladdis också, det förklarar ju det kanske lite.

Men i alla fall, min systers man berättade en sjuk historia som jag fastnade för, eller jag fick nästan lite ont i magen av den, bara för att det var så synd. Jo, det var såhär (detta är sant!) att en dotter brukade ofta fråga sin mamma varför hon aldrig köpte en ny säng, den gamla var ju väldigt dålig och obekväm och inte bra för hennes rygg. Men mamman vägrade köpa en ny säng, hon trivdes bra i sin gamla avdankade favorit, dessutom kostade det för mycket.

Så en dag åkte mamman iväg på semester och då passade dottern på att överraska sin käre mor, eller mammut, som jag föredrar att säga, genom att inhandla en ny fin säng som present till henne. Den gamla körde hon iväg till tippen och dumpade.

Så när modern kom hem och dottern skulle visa sin fina omtänksamma present för henne så blev reaktionen raka motsaten till vad hon hade väntat sig. Mamman föll ihop av gråt och chock på golvet och jämrade sig och dottern kunde ju inte förstå varför. Varför hade hennes mor inte blivit glad för den fina presenten?

Det visade sig att mamman hade lagt hela sitt livs besparingar under madrassen i sin gamla ruttna säng. En besparing på närmare åtta miljoner kronor...

De åkte tillbaka till tippen igen, men det var lönlöst, den var så stor och tömdes regelbundet. Sängen var borta, åtta miljoner kronor brändes bokstavligen talat upp i rök!

Dottern fick ju helt klart ett mindre arv än väntat... Och ett fruktansvärt dåligt samvete! Usch, kan ni tänka er? Man kanske ska hålla i sina goda gärningar i fortsättningen? Som sagt, jag fick helt ont i magen av denna historia, tyckte så synd om både mamman och dottern. Fyfan rent ut sagt!

Jag ska i alla fall inte sova med min lön under huvudkudden inatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0