Ett silverskrin
Hur viktigt är det egentligen att ha många vänner?
Är det inte bättre med ett par nära och kära? Jo, visst är det så. Trots det så fastnar jag i tankespåret "jag-har-inte-lika-många-vänner-som-alla-andra". Eller rättare sagt, jag har tappat alla mina vänner, fast innerst inne vet jag att det inte är så. Det är bara det att man har gått vidare, man har olika intressen och de som verkligen betyder något de håller man fast i, så är det ju, eller hur?
Man ska inte fastna i saker, eller hänga upp sig på saker. Jag har en fruktansvärd tendens att älta och stressa upp mig för småsaker. Det är nog en av mina allra svagaste sidor. Klumpen växer i magen och jag kan göra en sak som att jag glömde hälsa på en gammal bekant på bussen till ett gigantiskt problem.
Samma känsla upplever jag med det här kring vänner. Vänner. Nu sjunger dessutom Reza "You've got a friend" och mina ögon bränner. För vad, jag vet inte faktiskt. Det bara känns.. jag vet inte.
Som om jag har lagt allting i ett silverskrin och bevarar det där så fint, som ett dyrt halsband, men jag använder det aldrig, men ibland får jag panik och tror att det inte finns kvar. Men det ligger där, för jag rör ju aldrig det, men det är dammigt och gör sig inte till rätt där, egentligen.
Förstår ni då vad jag försöker säga?
Är det inte bättre med ett par nära och kära? Jo, visst är det så. Trots det så fastnar jag i tankespåret "jag-har-inte-lika-många-vänner-som-alla-andra". Eller rättare sagt, jag har tappat alla mina vänner, fast innerst inne vet jag att det inte är så. Det är bara det att man har gått vidare, man har olika intressen och de som verkligen betyder något de håller man fast i, så är det ju, eller hur?
Man ska inte fastna i saker, eller hänga upp sig på saker. Jag har en fruktansvärd tendens att älta och stressa upp mig för småsaker. Det är nog en av mina allra svagaste sidor. Klumpen växer i magen och jag kan göra en sak som att jag glömde hälsa på en gammal bekant på bussen till ett gigantiskt problem.
Samma känsla upplever jag med det här kring vänner. Vänner. Nu sjunger dessutom Reza "You've got a friend" och mina ögon bränner. För vad, jag vet inte faktiskt. Det bara känns.. jag vet inte.
Som om jag har lagt allting i ett silverskrin och bevarar det där så fint, som ett dyrt halsband, men jag använder det aldrig, men ibland får jag panik och tror att det inte finns kvar. Men det ligger där, för jag rör ju aldrig det, men det är dammigt och gör sig inte till rätt där, egentligen.
Förstår ni då vad jag försöker säga?
Kommentarer
Trackback
