Godispåsen
Usch, när man inte lyckas med det man trodde att man skulle lyckas med på grund av dåligt självförtroende och nervositet då blir man väldigt ledsen. Man tycker att man är dålig.
Sen när man har så dåligt självförtroende som jag faktiskt har, "jag duger liksom aldrig till någonting" trots att jag hör från folk omkring att jag är duktig, söt, talangfull och begåvad. Det går liksom inte in. Jag har en självkänsla som ligger så långt ner ibland att jag an få ångest. Det är precis som om jag har krav på mig själv att alltid vara glad och nöjd och är jag inte det så skäms jag.
Därför är det inte många som vet om att jag har dåligt självförtroende. Jag är aldrig med i diskussioner som rör vikt, prestationer, kläder med mera, dels för att jag inte vill vara en människa som lägger så stor vikt vid världsliga saker och dels för att jag skulle ha skämts för mina egentliga tankar. Inte om andra. ALDRIG om andra, alla andra är nämligen väldigt vackra, begåvade, lyckades, söta, duktiga och fantastiska i mina ögon. Det är bara om mig själv jag lägger vikt, dels för att alla andra i mina ögon är så vackra, jag jämför mig helt enkelt.
Ordet jämföra är hemskt och jag skäms över att jag gör det. Dessutom kan jag aldrig komma fram till att jag är bättre än den andra. Varför ska man det egentligen, troligtivs är vi ju lika bra? Bara det att jag tycker att jag är lite sämre.
Så när man inte lyckas med någonting som man tycker alla andra lyckas med, då faller allt i bitar, då börjar man hulka och kinderna börjar klia av de salta tårarna som envist rinner ner, och så rinner näsan, som pricken över i:et..
Men. Allt är inte pest och kolera. Jag vet ju att jag är duktig, att det finns saker som är bra hos mig med, jag vet om att de är många, men många gånger känns det som om de dåliga sidorna lägger sig över de bra. Jag har ju till exempels tillsammans med Emmely blivit utvald att åka ner till Bangladesh som projektarbete, där var det väldigt hård konkurrens och så var det ändå vi, VI som blev utvalda. Ett exempel på min självkänsla var att jag, trots Emmelys självklara inställning till att det skulle bli vi, var tvungen att tvivla, jag vågade inte ens hoppas.
Dessutom så har lilla jag, lilla Knyttet blivit utvald till att gå modell. Ja, ni hörde rätt. Modell. Jag är 158 cm lång, har lite extra kring magen, relativt stora bröst, tråkigt rågfärgat hår och ganska fina gröna ögon. Men jag blev utvald till att gå på en catwalk. Visserligen är det inget stort, det är bara i min lilla hemstad, men ni förstår nog inte vilken boost det var för mitt självförtroende. Och tro mig, efter den modevisningen ska jag verkligen ta det till mig. Ta till mig känslan att ca 100 sökte och 20 blev utvalda, däribland jag.
Så, ett råd till alla där ute, dålig självkänsla mår ingen bra av, allra sist du. Jag vet om att det inte är lätt, jag är en vardaglig tjej i en liten skånsk stad som varken går på galapremiärer eller driver en blogg som ca 100 000 läser. Nej, jag är en vanlig liten tös, med ett vardagligt litet namn. Men jag är minst lika bra. Om inte bättre, (fast det där med att jämföra är ju ingen hit, men vi håller faktiskt på med självförtroendeboosting här)
Kram på er allihopa! Jag tycker om er som läser min blogg, faktiskt! Ni är säkerligen underbara fina människor. 
